by Boken jag aldrig kommer att ge bort I fjol flyttade min institution till nya lokaler nere vid hamnbassängen i Malmö. Flyttar är bra tillfällen att passa på och göra sig av med, eller ge bort, en massa papper och böcker som med tiden bara kommit att värma tjänsterummets hyllor. Ett och annat skönlitterärt alster fick också göra bekantskap med soplårarna. Men en bok som jag alltid haft på hedersplats i mitt rum varken slängs eller ges bort. Den boken lämnar mig först när den sista resan står för dörren. Malmö, staden där jag föddes och växte upp, har kanske inte förekommit lika ofta i den litterära världen som Stockholm. Men vi har några fina Malmöskildringar — Torbjörn Flygts Underdog, Mats Olssons De ensamma pojkarna, Fredrik Ekelunds Malmö stuv,
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Varia
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Over the rainbow (personal)
Lars Pålsson Syll writes Nina Simone
Lars Pålsson Syll writes Sugar, Sugar
Lars Pålsson Syll writes Återvändare
Boken jag aldrig kommer att ge bort
I fjol flyttade min institution till nya lokaler nere vid hamnbassängen i Malmö.
Flyttar är bra tillfällen att passa på och göra sig av med, eller ge bort, en massa papper och böcker som med tiden bara kommit att värma tjänsterummets hyllor. Ett och annat skönlitterärt alster fick också göra bekantskap med soplårarna. Men en bok som jag alltid haft på hedersplats i mitt rum varken slängs eller ges bort. Den boken lämnar mig först när den sista resan står för dörren.
Malmö, staden där jag föddes och växte upp, har kanske inte förekommit lika ofta i den litterära världen som Stockholm. Men vi har några fina Malmöskildringar — Torbjörn Flygts Underdog, Mats Olssons De ensamma pojkarna, Fredrik Ekelunds Malmö stuv, kom! och Kristian Lundbergs Yarden. Alla mycket läsvärda. Men den bästa boken om Malmö är — fortfarande och utan konkurrens — Jacques Werups Hemstaden.
Det var en match mellan MFF och HIF, arvfienden från Helsingborg, årets match. Jag var knappt tio år och MFF kunde för mig ‘aldrig’ förlora. Men HIF ledde med 2-0 en halvtimme in i andra halvlek, ‘Kajan’ stod i mål för ‘di blåe’, Tore Svensson hade blivit skadad och på den tiden fanns inga nya spelare att ta in. Kalle Svensson i HIF-målet gjorde fantomräddningar och tiden gick. Smågrabbarna bakom målen på matcherna de åren, det vore otänkbart idag, tänk hundratals fanatiker nästan inne på planen, i ryggen på målvakterna, hängande i nätmaskorna. Nåväl, en och annan vuxen låg också där, en och annan komplett fotbollstokig vuxen, och det var just en sådan som fällde det minnesvärda yttrandet.
När domaren blåste frispark för HIF, jublade en helsingborgare, en halvvuxen grabb som nästlat sig in bland MFF-supportrarna. Det blev dödstyst bakom målet men bums kom repliken: ‘Adu, gå po match i en sån rockajävel’. En säkert fyrtioårig man hade fällt yttrandet och han granskade helsingborgsgrabben med yttersta förakt. Pojken hade verkligen en lustig rock, urmodig och bondsk! Alla lymlarna bakom målet skrattade naturligtvis grymt ut den tafatte tonåringen.
‘Gå po match i en sån rockajävel!’ Det dödligt trångsynta men också sinnet för detaljens storslagenhet. Av sådant består en hel art av malmöitisk humor, ofta skändlig men aldrig möjlig att förväxla med dumhet hos upphovsmannen. Det är den sortens småsinta eller storsinta sinne för skämt som i årtusenden kommer att rädda mången malmöbo från att gå på minor i jämmerdalen.
En sån bok kan man så klart aldrig göra sig av med.
Det är nu sex år sedan Jacques Werup gick bort. Att hans bok, som kom ut 1981, ännu inte kommit i nytryck är inget annat än en kulturskandal!