by Kathleen Stock och cancelkulturen Filosofiprofessor Kathleen Stock har under lång tid varit engagerad i de pågående diskussionerna om könsidentitet och transrelaterade frågor. I dessa diskussioner har hon uttryckt skepticism och oro över vissa aspekter av transideologi, särskilt i relation till könsidentitet och dess konsekvenser för kvinnors rättigheter och utrymmen. Stock har argumenterat för att konceptet könsidentitet suddar ut betydelsen av biologiskt kön och underminerar kvinnors rättigheter och upplevelser. Inte minst har hon framfört farhågor kring de potentiella konsekvenser som könsmässig ’självidentifiering’ kan leda till när det gäller kvinnors ’utrymmen’ (som till exempel skyddshem och omklädningsrum). Stock menar att kvinnor kan vara i fara
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Ekonomisk politik och finanspolitiska ramverk
Lars Pålsson Syll writes The discontent that gave Trump the victory
Lars Pålsson Syll writes Svensk miljöpolitik år 2024
Lars Pålsson Syll writes Problemen med Riksbankens oberoende
Kathleen Stock och cancelkulturen
Filosofiprofessor Kathleen Stock har under lång tid varit engagerad i de pågående diskussionerna om könsidentitet och transrelaterade frågor. I dessa diskussioner har hon uttryckt skepticism och oro över vissa aspekter av transideologi, särskilt i relation till könsidentitet och dess konsekvenser för kvinnors rättigheter och utrymmen.
Stock har argumenterat för att konceptet könsidentitet suddar ut betydelsen av biologiskt kön och underminerar kvinnors rättigheter och upplevelser. Inte minst har hon framfört farhågor kring de potentiella konsekvenser som könsmässig ’självidentifiering’ kan leda till när det gäller kvinnors ’utrymmen’ (som till exempel skyddshem och omklädningsrum). Stock menar att kvinnor kan vara i fara om individer tillåts tillträde enbart baserat på ’självidentifierad’ könsidentitet.
Stock har vid upprepade tillfällen framhållit att hon stödjer transpersoners kamp för rättigheter och skydd från diskriminering och att både transpersoners och kvinnors rättigheter är viktiga att respektera.
Trots detta väljer vissa debattörer — som doktorn i politisk teori Clara Sandelind i Sydsvenskan idag — att beskriva hennes åsikter som “transfobiska.”
Sandelinds försvar av cancelkulturen mynnar ut i att det är helt OK att inte bjuda in Stock som talare på universitet eftersom förtryck av transpersoner därigenom skulle “reduceras till en akademisk dispyt.”
Herre du min milde! Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva läsa år 2023.
Man tager sig för pannan — och det av många skäl!
Stock är inte ensam om att utsättas för denna typ av anklagelser. Många feministiska akademiker i Storbritannien nekas plattformar vid universitet på grund av anklagelser om att de har ’trans-uteslutande feministiska’ åsikter. Detta har på senare år blivit en framträdande del av uppblossande konflikter mellan transpersoner och feminister över hela världen. Till följd av dessa hätska kampanjer och nekande av plattformar för forskare med ’genderkritiska’ åsikter har frågor kring akademisk frihet och politisk tolerans allt mer också kommit att ställas i fokus.
På många sätt är attackerna mot forskare som Stock ett uttryck för den ’wokeness’ som nu breder ut sig på universitet runt om i världen.
Det finns en uppenbar risk att den typ av politisering av synen på akademi som Sandelind ger uttryck för går ut över vad vi traditionellt uppfattat som universitetens viktigaste uppgift – att fritt söka och sprida ny kunskap.
Att som Sandelind med uppenbart gillande återge en ‘Youtube-filosofs’ försvar av tystande av meningsmotståndare, både inom och utom akademin, är minst sagt anmärkningsvärt. Att som akademiker försvara att mer eller mindre militanta ’transförespråkare’ stämplar sina meningsmotståndare som transfoba och rättfärdiga att de utsätts för aggressiva protester och hänsynslösa kampanjer är i sanning oroväckande. Sandelinds tankesätt står i direkt motsats till de ideal om fritt sanningssökande som bör vägleda oss som är verksamma på våra universitet och högskolor.
Det är, inte minst i universitetsvärlden, oroande när människor tar sig rätten att försöka tysta meningsmotståndare bara för att de tycker sig vara “kränkta” och “diskrimineras”. Dessa lättkränkta individer tystar andra individer i en värld där det borde vara en självklarhet att bejaka och vara öppen för att kritiskt diskutera och på ett respektfullt sätt förhålla sig till andras åsikter och försanthållanden.
För mig är detta en källa till ständig irritation. Varför? Jo — främst — därför att mycket av dagens kränkthetspladder är en skymf mot alla de som verkligen blir kränkta i vårt samhälle. Genom att urvattna begreppet ‘kränkthet’ till en totalt intetsägande psykologiserande fras med betydelse ‘jag tycker detta är jobbigt och gillar det inte’ förlorar det den kraft och betydelse det en gång med rätta haft.
Mitt eget råd till lärare vid våra universitet som inte klarar av att förhålla sig till olika meningar och åsikter på ett vetenskapligt sätt — fundera allvarligt på om universitet verkligen är något för dig! Är man så känslig att man inte vågar utsätta sig för det eventuella obehag vetenskaplig prövning av försanthållanden och fakta kan leda till, bör man kanske inte vara verksam på ett universitet alls.