by Lauritz Weibull och den källkritiska Lundamyten “Kritiska undersökningar i Weibull-mytens historia” … är på en gång en stridsskrift, en detetektivbragd och ett stycke – föga uppbygglig – lärdomshistoria. Arvidssons-Aarsleffs teori om weibullianismens härstamning är långt mer plausibel än L W:s egen redogörelse, och den är oändligt mycket mer plausibel än den självmotsägande advokatyr hans väpnare presterat. Arvidsson och Aarsleff argumenterar elegant och stringent för sin tes, men naturligtvis är deras casus inte bindande. Det är teoretiskt möjligt att L W, utan att ha mottagit några impulser alls, och utan att dittills ha lagt i dagen något intresse för källkritiska problem, producerat “Kritiska undersökningar . . .” ur intet. Det finns exempel på sådana isolerade tigersprång, särskilt inom matematiken och lyriken. Vad som är stört omöjligt är att L W skulle varit okunnig om Bédier. Om det behöver vi heller inte spekulera: Arvidsson har dokumenterat, via universitetsbibliotekets lånejournaler, att L W i två omgångar studerat Bédiers omtalade avhandling om les fabliaux, de satiriska franska folksagorna, och att han i samband därmed lånade även de relevanta källeditionerna. Efter 1905 saknas journaler och Weibulls bruk av Bédiers senare verk – vilka alla införskaffades – går ej att belägga handgripligen.
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important:
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes What kind of ‘rigour’ do RCTs provide?
NewDealdemocrat writes Weekly jobless claims: good news and ‘meh’ news
Angry Bear writes Just Some Business Stats
Lars Pålsson Syll writes Nationalekonomiska Föreningens Årsmöte
Lauritz Weibull och den källkritiska Lundamyten
“Kritiska undersökningar i Weibull-mytens historia” … är på en gång en stridsskrift, en detetektivbragd och ett stycke – föga uppbygglig – lärdomshistoria. Arvidssons-Aarsleffs teori om weibullianismens härstamning är långt mer plausibel än L W:s egen redogörelse, och den är oändligt mycket mer plausibel än den självmotsägande advokatyr hans väpnare presterat. Arvidsson och Aarsleff argumenterar elegant och stringent för sin tes, men naturligtvis är deras casus inte bindande. Det är teoretiskt möjligt att L W, utan att ha mottagit några impulser alls, och utan att dittills ha lagt i dagen något intresse för källkritiska problem, producerat “Kritiska undersökningar . . .” ur intet. Det finns exempel på sådana isolerade tigersprång, särskilt inom matematiken och lyriken. Vad som är stört omöjligt är att L W skulle varit okunnig om Bédier. Om det behöver vi heller inte spekulera: Arvidsson har dokumenterat, via universitetsbibliotekets lånejournaler, att L W i två omgångar studerat Bédiers omtalade avhandling om les fabliaux, de satiriska franska folksagorna, och att han i samband därmed lånade även de relevanta källeditionerna. Efter 1905 saknas journaler och Weibulls bruk av Bédiers senare verk – vilka alla införskaffades – går ej att belägga handgripligen.
Den källkritiska andan var sund, även om metoden vann ett oförtjänt rykte som de vises sten. Källkritik är ingen algoritm, ingen låda med handgrepp som låter sig härledas från en viss teori. Ingen kan säga på förhand vad som kommer att återverka på dateringen och förståelsen av en sida skrift. Det kan vara en snillrik litterär analys, ett arkeologiskt fynd eller något med bläckets kemiska egenskaper. I alla händelser är ju historia långt mer än konsten att nagelfara arkivalier. Många weibullianska rön är solida och oantastliga, men Weibullmyten torde nu, tack vare Rolf Arvidssons enträgna arbete mot strömmen, ha manats i graven för gott.
Efter att Rolf Arvidsson i en artikel i Scandia (1971) ifrågasatt den gängse Weibull-mytologin och visat att Weibull fått de avgörande uppslagen till “sin” källkritiska metod från den franske litteraturhistorikern Joseph Bédier, försökte den lojala weibullianen och Lundaprofessorn Birgitta Odén i Lauritz Weibull och forskarsamhället (1976) ärerädda den dyrkade lärofadern. Professorn vid Princeton-universitetet, Hans Aarsleff, gör följande värdering av det försöket i Kritiska undersökningar i Weibull-mytens historia:
Lauritz Weibull och forskarsamhället (LWF) raaber beständig höjt om videnskabsteoriens enestaaende og solide betydning. Dertil kan jeg med det samme sige at den raedselsfulde videnskabsteori som her fejres syns at have antaget en saerlig virulent og banal form i Lund, som om man bevaebnet med den ikke blot kan klare sig uden intelligens, forstand, fornuft, fantasi, og common sense, men i virkeligheden er meget bedre stillet end med saa upaalidelige ting som fornuft og fantasi. En ejendommelig detalje er den hyppige snak om Karl Popper og brugen af falsifiering. Popper var ikke positivist, og … set i Poppersk perspektiv er al den Weibullske snak om sikre fakta, udsondring av hvad der blot er sandsynligt, osv, simpelt hen vrövl.
Som gammal Lundahistoriker kan man så klart inte vara annat än tacksam över att Arvidsson och Aarsleff med sin gedigna källkritiska forskning kring Weibull-myten slutligen visat “wie es eigentlich gewesen” med Weibull och hans efterföljares vilseledande historieskrivning.