by Radikal? Ja! Neoklassiker? Nej! De flesta vetenskaper ägnar sig åt teoretiska förenklingar av något slag. Det tror jag inte någon ifrågasätter. Vad frågan gäller är vad för slags teoretiska förenklingar man jobbar med. Och just här är kontrasten mellan ekonomisk teori och till exempel fysiken frapperande. Där fysiken kan göra både materiella och ideella ”galileiska experiment” (om galileiska experiment kan man läsa i vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights Hunting Causes and Using Them: Approaches in Philosophy and Economics (CUP 2007)) och komma fram till genuina sanningar om den empiriska världen så saknar neoklassiska ekonomer – vare sig de betraktar sig som ”radikala” eller ej – med sina teorier denna möjlighet. I Robert Lucas ”analoga ekonomier” eller Robert Sugdens ”surrogatmodeller” uppnår vi förvisso verifikationsmässig deduktivitet (genom att bland annat tillskriva dessa ekonomier karakteristika som kan representeras matematiskt) – men endast till priset av bristande extern validitet. Där fysiken har ”high leverage” med sina ”magra” lagar och principer, kommer ekonomen ingen vart alls utan en massa extra antaganden. Kruxet – för ekonomen, men inte fysikern – är att konklusionernas validitet beror nästan uteslutande på alla dessa speciella antaganden som måste göras för att säkerställa deduktionen.
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Klas Eklunds ‘Vår ekonomi’ — lärobok med stora brister
Lars Pålsson Syll writes Ekonomisk politik och finanspolitiska ramverk
Lars Pålsson Syll writes NAIRU — a harmful fairy tale
Lars Pålsson Syll writes Isabella Weber on sellers inflation
Radikal? Ja! Neoklassiker? Nej!
De flesta vetenskaper ägnar sig åt teoretiska förenklingar av något slag. Det tror jag inte någon ifrågasätter. Vad frågan gäller är vad för slags teoretiska förenklingar man jobbar med. Och just här är kontrasten mellan ekonomisk teori och till exempel fysiken frapperande. Där fysiken kan göra både materiella och ideella ”galileiska experiment” (om galileiska experiment kan man läsa i vetenskapsteoretikern Nancy Cartwrights Hunting Causes and Using Them: Approaches in Philosophy and Economics (CUP 2007)) och komma fram till genuina sanningar om den empiriska världen så saknar neoklassiska ekonomer – vare sig de betraktar sig som ”radikala” eller ej – med sina teorier denna möjlighet. I Robert Lucas ”analoga ekonomier” eller Robert Sugdens ”surrogatmodeller” uppnår vi förvisso verifikationsmässig deduktivitet (genom att bland annat tillskriva dessa ekonomier karakteristika som kan representeras matematiskt) – men endast till priset av bristande extern validitet. Där fysiken har ”high leverage” med sina ”magra” lagar och principer, kommer ekonomen ingen vart alls utan en massa extra antaganden. Kruxet – för ekonomen, men inte fysikern – är att konklusionernas validitet beror nästan uteslutande på alla dessa speciella antaganden som måste göras för att säkerställa deduktionen.
Och det är precis detta som är problemet för de som betraktar sig som i någon mening “radikala” och ändå väljer att använda sig av den neoklassiska nationalekonomin. För visst kan de visa allt det de vill med denna teori. Men de kan också visa på raka motsatsen! När de ska tillämpa sin teori empiriskt hänger det i väldigt liten utsträckning på teorin som sådana om de ska kunna säga något som är empiriskt relevant, utan nästan uteslutande på specialantagandena därutöver. Därav följer också att hela argumentationen för en “radikal” nationalekonomi byggd på detta teorifundament är en non sequitur. Problemet som jag och andra vetenskapsteoretiskt orienterade forskare försökt få neoklassiska ekonomer att begripa är att ekonomimodellernas ”rigorösa” och ”exakta” slutsatser verkar hopplösa att validera utanför modellerna. Och vad har vi då för glädje eller nytta av dem?
Min huvudkritik mot alla som försöker använda sig av det deduktivistiska neoklassiska paradigmet och dess olika instantieringar – vare sig man är ”radikal” eller ej – är att de är gravt problematiska ur vetenskapsteoretisk och metodologisk synpunkt. Det neoklassiska nationalekonomer – ”radikala” eller ej – gör, är i stället att ”se åt andra hållet” och få det att framstå som om neoklassisk teori skulle stå över all kritik så länge man inte kan visa fram något alternativ som skulle vara ”bättre”. Jag tror att de flesta nog ändå tycker att man kan resa kritik mot teorier/modeller/paradigm utan att man nödvändigtvis först ska ha visat att det eventuellt finns något som är ”bättre”. Om något inte är bra ska det kunna kritiseras, vare sig det finns alternativ eller ej. Att hävda något annat är att göra det alldeles för lätt för sig. När någon påpekar att kejsaren inte har några kläder bör vi åtminstone försöka bemöta detta påstående och inte bara vifta bort det med argumentet att ingen annan bär upp klädskruden bättre än han.
Om det är verkliga, konkreta, empiriska, relevanta ekonomiska sakförhållanden vi vill analysera och förstå, förstår jag inte varför vi ska ta omvägen om en orealistisk, irrelevant, axiomatisk-deduktiv teori som bygger på – för att tala med Friedrich Hayek – ”kvasi-allvetande individer” och möjligen kan betraktas som sann a priori, men som när den tillämpas ”saknar det berättigande som uppstår när vår hypotetiska värld liknar situationen i den verkliga världen.”