Kvantitet och kvalitet på våra universitet

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Kvantitet och kvalitet på våra universitet

Svenska universitet och högskolor brottas idag med många problem. Två av de mer akuta är hur man ska hantera en situation med stagnerad ekonomi och att allt fler studenter är dåligt förberedda för universitets- och högskolestudier.

De senaste femtio åren har vi haft en fullständig explosion av nya studentgrupper som går vidare till universitets- och högskolestudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet. Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många utbildningar har fallit till föga och sänkt kraven.

Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor i allt större utsträckning allt sämre rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna — de med litet eller inget ‘kulturkapital’ i bagaget hemifrån.

Mot denna bakgrund är det egentligen anmärkningsvärt att man inte i större utsträckning problematiserat vad utbildningsexplosionen i sig kan leda till.

Eftersom vi för femtio år sedan vid våra universitet utbildade enbart en bråkdel av befolkningen, är det ingen djärv gissning — under antagande av att ‘begåvning’ i en population är åtminstone approximativt normalfördelad — att lejonparten av dessa studenter ‘begåvningsmässigt’ låg till höger om mittpunkten på normalfördelningskurvan. Om vi idag tar in fem gånger så många studenter på våra högskolor och universitet kan vi — under samma antagande — knappast räkna med att en lika stor del av dessa utgörs av individer som ligger till höger om normalfördelningskurvans mittpunkt. Rimligen torde detta innebära att i takt med att proportionen av befolkningen som går vidare till högskola och universitet ökar, så ökar svårigheterna för många av dessa att uppnå traditionellt högt ställda akademiska kravnivåer.

Frågan som inställer sig är så klart ‘hur hanterar universitetslärare detta?’ Om man skulle vara politiskt korrekt skulle man helst svara att vi tacklar det genom att underkänna fler studenter. Men verkligheten är inte riktigt så panglossiansk. Även om det oftast inte sker medvetet, så anpassar nog de flesta  lärare kraven nedåt eftersom de flesta inte vill underkänna nio av tio studenter och hålla kvar vid en kravnivå som vi hade för kanske 20-30 år sedan. Ingen säger offentligt att vi sänker kraven för att få igenom de här studenterna, men de facto är det vad som sker. Och ett av de oroande skälen till att vi gör det är ju också den typen av ersättningssystem som vi har på våra universitet, där genomströmningen av studenter syns i vår budget.

Här borde i statsmakterna ha ytterligare en stark anledning till att öka resurserna till högskola och universitet, istället för att som idag bedriva utbildningar på mager kost och med få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper. Med nya kategorier av studenter, som i allt större utsträckning rekryteras från studieovana hem, är det svårt att se hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt mer svagpresterande studenter.

Att som många politiker idag ge sken av att det inte finns en motsättning mellan kvantitet och kvalitet är oseriöst. Vill vi utveckla Sverige som kunskapsnation och få en allt större del av vår befolkning att utbilda sig måste vi också vara beredda på att detta kostar. Är vi inte beredda att satsa mer resurser på våra universitet och högskolor kommer kvantitet att fortsätta gå ut över kvalitet.