by Reepalus utredning om vinster i välfärden I november presenteras utredningen om vinster i välfärden som Ilmar Reepalu (S) är ordförande för. Men redan nu har nyhetsmedier tagit del av förslag från utredningen om hur en vinstbegräsning skulle kunna se ut. SVT rapporterade i förra veckan att Joachim Landström, doktor i företagsekonomi vid Uppsala universitet, har tagit fram ett förslag till utredningen. Lite förenklat innebär den en begränsning på vinster på runt åtta procent. Jonas Vlachos påpekar att det finns sätt att runda en sådan begränsning. – Det finns så otroligt många andra sätt att plocka ut vinster ur ett företag. Man kan låna och hyra av sig själv. Man kan köpa tjänster av andra delar av koncernen. Jag tror inte det spelar någon roll på lite sikt. – Om man verkligen vill komma åt det här, vilket man verkar vilja, så måste man förbjuda utdelande bolag … Lars Pålsson Syll, nationalekonom och professor vid Malmö högskola, är också kritisk till talet om procentsatser i vinstutredningen. – Om det nu är så att man tvunget ska göra vinst, borde man låta vinsten stanna kvar i företagen. Då borde man göra som i USA där man har en begränsning med en stiftelselagstiftning där vinsten ska stanna kvar i stiftelsen. – Rent pragmatiskt tror jag inte det går att få svenska politiker att släppa vinster.
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics, Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Klas Eklunds ‘Vår ekonomi’ — lärobok med stora brister
Lars Pålsson Syll writes Ekonomisk politik och finanspolitiska ramverk
Lars Pålsson Syll writes NAIRU — a harmful fairy tale
Lars Pålsson Syll writes The discontent that gave Trump the victory
Reepalus utredning om vinster i välfärden
I november presenteras utredningen om vinster i välfärden som Ilmar Reepalu (S) är ordförande för. Men redan nu har nyhetsmedier tagit del av förslag från utredningen om hur en vinstbegräsning skulle kunna se ut.
SVT rapporterade i förra veckan att Joachim Landström, doktor i företagsekonomi vid Uppsala universitet, har tagit fram ett förslag till utredningen. Lite förenklat innebär den en begränsning på vinster på runt åtta procent.
Jonas Vlachos påpekar att det finns sätt att runda en sådan begränsning.
– Det finns så otroligt många andra sätt att plocka ut vinster ur ett företag. Man kan låna och hyra av sig själv. Man kan köpa tjänster av andra delar av koncernen. Jag tror inte det spelar någon roll på lite sikt.
– Om man verkligen vill komma åt det här, vilket man verkar vilja, så måste man förbjuda utdelande bolag …
Lars Pålsson Syll, nationalekonom och professor vid Malmö högskola, är också kritisk till talet om procentsatser i vinstutredningen.
– Om det nu är så att man tvunget ska göra vinst, borde man låta vinsten stanna kvar i företagen. Då borde man göra som i USA där man har en begränsning med en stiftelselagstiftning där vinsten ska stanna kvar i stiftelsen.
– Rent pragmatiskt tror jag inte det går att få svenska politiker att släppa vinster. Men låt oss då kräva att vinsten blir kvar i verksamheten, fortsätter han …
Lars Pålsson Syll tycker att det fanns mycket som var bra med hur systemet såg ut fram till 1980-talet, innan välfärdsföretagens intåg.
– Vi hade en bra offentlig skola och sjukvård. Vid sidan om det fanns lite annan verksamhet, som Montessori, som man kunde ansöka om att driva i privat regi. Då var det ofta entusiaster som tog över, som pedagoger som brann för en bra verksamhet, inte för att tjäna pengar.
Vinstdrivande företag inom vård- och skolsektor har diskuterats mycket det senaste året. Många är med rätta upprörda.
Många som är verksamma inom skolvärlden eller vårdsektorn har haft svårt att förstå alliansens och socialdemokratins inställning till privatiseringar och vinstuttag i den mjuka välfärdssektorn. Av någon outgrundlig anledning har de under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ofta har argumentet varit att driftsformen inte har någon betydelse. Så är inte fallet. Driftsform och att tillåta vinst i välfärden har visst betydelse. Och den är negativ.
Allinasen och socialdemokratin är förvisso långt ifrån ensamt om sitt velande. Från Svenskt Näringsliv och landets alla ledarskribenter hörs en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner.
Men vänta lite nu! Var det inte så att när man på 1990-talet påbörjade systemskiftet inom välfärdssektorn ofta anförde som argument för privatiseringarna att man just skulle slippa den byråkratiska logikens kostnader i form av regelverk, kontroller och uppföljningar? Konkurrensen – denna marknadsfundamentalismens panacé – skulle ju göra driften effektivare och höja verksamheternas kvalitet. Marknadslogiken skulle tvinga bort de “byråkratiska” och tungrodda offentliga verksamheterna och kvar skulle bara finnas de bra företagen som “valfriheten” möjliggjort.
Och nu när den panglossianska privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så ska just det som man ville bli av med – regelverk och “byråkratisk” tillsyn och kontroll – vara lösningen?
Man tar sig för pannan – och det av många skäl!
För ska man genomföra de åtgärdspaket som förs fram undrar man ju hur det går med den där effektivitetsvinsten. Kontroller, uppdragsspecifikationer, inspektioner m m kostar ju pengar och hur mycket överskott blir det då av privatiseringarna när dessa kostnader också ska räknas hem i kostnads- intäktsanalysen? Och hur mycket värd är den där “valfriheten” när vi ser hur den gång på gång bara resulterar i verksamhet där vinst genereras genom kostnadsnedskärningar och sänkt kvalitet?
All form av ekonomisk verksamhet bygger på eller inbegriper någon form av delegering. En part (uppdragsgivaren, principalen, beställaren) vill att en annan part (uppdragstagaren, agenten, utföraren) ska utföra en viss uppgift. Grundproblemet är hur beställaren ska få utföraren att utföra uppdraget på det sätt som beställaren önskar …
Det finns en uppenbar fara i att basera ersättningssystem på enkla objektiva mått när det vi vill ersätta i själva verket har flera och komplexa dimensioner, exempelvis ersättning efter antal utskrivna patienter, lärarlöner kopplade till betyg eller dylikt. Ofta har kommunala verksamheter denna karaktär av “fleruppgiftsverkamhet” och då fungerar ofta inte incitamentkontrakt eller provisioner. I sådana fall kan “byråkratier” vara mer ändamålsenliga än marknader …
Effektiv resursanvändning kan aldrig vara ett mål i sig. Däremot kan det vara ett nödvändigt medel för att nå uppsatta mål. Välfärdsstatens vara eller icke vara är därför i grunden inte bara en fråga om ekonomisk effektivitet, utan också om våra föreställningar om ett värdigt liv, rättvisa och lika behandling.
Lars Pålsson Syll et al, Vad bör kommunerna göra? (Jönköping University Press, 2002)
Så grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra välfärdsinrättningar eller om det ska ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om den gemensamma välfärdssektorn ska styras av demokrati och politik eller av marknaden.
Ingen borde svaja i denna fråga. Nobelpristagaren i ekonomi, Kenneth Arrow, skrev i ett klassiskt arbete från 1963 om vårdsektorns ekonomi:
Under ideal insurance the patient would actually have no concern with the informational inequality between himself and the physician, since he would only be paying by results anyway, and his utility position would in fact be thoroughly guaranteed. In its absence he wants to have some guarantee that at least the physician is using his knowledge to the best advantage. This leads to the setting up of a relationship of trust and confidence, one which the physician has a social obligation to live up to … The social obligation for best practice is part of the commodity the physician sells, even though it is a part that is not subject to thorough inspection by the buyer.
One consequence of such trust relations is that the physician cannot act, or at least appear to act, as if he is maximizing his income at every moment of time. As a signal to the buyer of his intentions to act as thoroughly in the buyer’s behalf as possible, the physician avoids the obvious stigmata of profit-maximizing … The very word, ‘profit’ is a signal that denies the trust relation.
Kenneth Arrow, “Uncertainty and the Welfare Economics of Medical Care”, American Economic Review, 53 (5).
Välfärdssektorn är en specifik, speciell, mångdimensionell sektor där det genomgående är svårt att etablera marknadsmekanismer, mäta och kontrollera kvalitet m m. Av dessa skäl finns det stark anledning attifrågasätta hela privatiseringsstrategin som sådan. Vinster hör inte hemma i en skattefinansierad välfärdssektor.