Daniel Waldenström och andra livsfarliga nationalekonomer

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Om jag ska plocka fram det som jag i efterhand har värdesatt mest från min ekonomiutbildning så var det kursen i ekonomisk historia … Framför allt så fick vi läsa boken ”Manias, Panics and Crashes: A history of Financial Crises” av Charles Kindleberger. Den gav ett mycket intresseväckande perspektiv på kapitalismen och den ekonomiska utvecklingen under de senaste århundradena, som just kantats av finansiella krascher … Det som hände i Sverige i början på 90-talet var precis som i boken …

Då liksom nu så lutade sig de ledande svenska nationalekonomerna i huvudsak mot den ”neoklassiska” modellen för att förklara de makroekonomiska skeendena. Det är i huvudsak denna teori och dess trossatser om de privata marknadernas effektivitets- och jämviktsskapande förmågor som underbygger de ”nyliberala” reformer som har genomförts i Sverige sedan 80- och framför allt 90-talet.

Och det är vid denna ekonomiskt ortodoxa ”ikonostas” som svenska nationalekonomer, typ John Hassler, Lars Jonung, Harry Flam, Lars E O Svensson med flera viftar med sina rökelsekärl.

Senast i raden av tillbedjare till denna skärmvägg med bilder av kurvor som hittar sina jämviktspunkter är vad jag kan se professor Daniel Waldenström …

Kanske är det inflytandet från Svenskt Näringsliv, efterträdaren till gamla SAF som grundade detta institut, som har ledsagat Waldenström i utvecklingen av hans opinionsskapande. Waldenström hävdar ju exempelvis att utvecklingen av ojämlikheten i Sverige inte är särskilt anmärkningsvärd. Han pekar på att ökningarna av inkomstskillnaderna, av tjänst, inte är särskilt anmärkningsvärda internationellt sett och att de som har skett har varit av godo …

Waldenström skriver att vi har ”ett av världens bästa finanspolitiska ramverk” och att det faktum att vi ”har börjat glömma lärdomarna från vår moderna ekonomiska historia är oroväckande” …

Jag vill hävda att det är ännu mera oroväckande att de lärdomar som Waldenström och andra nationalekonomer vill lära ut är i det närmaste fullständigt felaktiga. De vill hävda att vår djupa finanskris i början på 90-talet berodde på ett finanspolitiskt haveri och en allt för politiskt reglerad ekonomi. Jag vill påminna Waldenström om att statsbudgeten i slutet av 80-talet och inledningen av 90-talet visade överskott och vår statsskuld inte alls var särskilt hög …

Det statsfinansiella ramverket med sitt överskottsmål har varit en stor broms för Sveriges ekonomiska utveckling. Det har pressat ner de offentliga investeringarna till allt lägre nivåer, vilket vi nu får skörda i form av ett gravt underinvesterat väg- och framför allt järnvägsnät …

Vi är åter i Kindlebergers och inte minst hans ekonomiska kompis, Hyman Minskys, värld. Den senares ”finansiella instabilitetshypotes” som just beskriver hur de finansiella marknaderna fungerar och att de inte söker efter några stabila jämviktspunkter utan tenderar att gå från en krasch till nästa är den värld vi lever i. Den neoklassiska modellen är inget annat än en ”trossats” som bygger på helt felaktiga antaganden och inte förstår det mest grundläggande i den moderna ekonomin, hur det finansiella systemet fungerar och hur pengar och därmed finansiellt sparande skapas. Det är det mest allvarliga.

Per Lindvall

Det är svårt — för att inte säga omöjligt — att inte instämma i Per Lindvalls välunderbyggda kritik av dessa livsfarliga nationalekonomer. Och inte minst i kritiken av professor Waldenström.

I Tidningen Näringslivet (24/4 2023) kunde vi läsa en intervju med sagde ekonomiprofessor, där denne gång på gång bagatelliserar den ökade inkomst- och förmögenhetsklyftan i Sverige under de senaste 40 åren. Enligt Waldenström har efter 00-talet ”inkomstskillnaderna faktiskt inte ökat särskilt mycket alls.” De som påpekar att ojämlikheten de facto ökat kraftigt även de senaste två decennierna, sysslar enligt Waldenström bara med ”politisk propaganda.”

Detta är så klart inget annat än oförställd nyliberal marknadsapologetik. Men kanske borde man inte vara så överraskad …

Samme Waldenström förde i en intervju i DN (29/12 2021) till torgs idén att den ökade ojämlikheten i vårt land inte är ett stå stort problem eftersom ”i takt med att vi fick upp farten i ekonomin så skapade det förutsättningar för personer med drivkraft och det skapar välstånd.”

Ja, vad ska man säga om denna, med både hängslen och livrem försedda, ekonomistiska ojämlikhetsapologetik?

Inkomstskillnaderna i Sverige har trendmässigt fortsatt öka under fyra decennier. Enligt siffror från SCB — publicerades i januari i fjol -– har ojämlikhetsmåttet ’Gini-koefficienten,’ som år 2005 låg på 0.27, ökat till 0.33 år 2021. Det är den högsta noteringen sedan mätningarna startade.

Idag har de 10 procent av befolkningen som har högst inkomster lika stor andel av den totala disponibla inkomsten som ungefär de 50 procent av befolkningen som har lägst inkomster.

Denna dystra bild av jämlikheten — i ett land som en gång i tiden var ett föredöme och det mest jämlika landet i världen — späs på ytterligare av data presenterade i rapporter från LO där man kan visa på att den ekonomiska eliten — i LO:s datamaterial omfattande 50 verkställande direktörer på svenska storföretag — har en högre relativinkomst än någonsin tidigare. I genomsnitt ligger direktörernas inkomster på en nivå motsvarande mer än 50 industriarbetarlöner.

När Karl-Bertil Jonsson i Tage Danielssons klassiska julsaga lägger undan några rika människors julklappar och delar ut dem till fattiga brister han i ”respekt för den privata äganderätten,” skrev samme Waldenström tillsammans med Lars Jonung på DN Debatt 23/12 2021. Enligt dessa ekonomiprofessorer är det kapitalism och marknadsliberalism som är den ’okände välgöraren’ som gynnat oss alla med “god ekonomisk tillväxt och demokratiska fri- och rättigheter.”

Och detta ankors plask och grodors plums tror dessa herrar att de kan lura i folk. De måste tagit fel på årstiden. Lilljulafton är inte första april.

Trots att båda herrar vet bättre, nämner de inte med ett ord att Sverige under de senaste fyra decennierna är ett av de länder i världen där ökningstakten i ojämlikhet vad avser rikedom och inkomster varit som störst.

I den tidigare nämnda intervjun i Tidningen Näringslivet ger Waldenström uttryck för uppfattningen att ojämlikhet egentligen inte är något problem, eftersom skillnaden mellan toppen och botten alltid blir ”större i en framgångsrik ekonomi.”  Detta — att ojämlikhet inte är något problem — är I den ekonomisk-politiska debatten något som ofta marknadsfundamentalistiska förespråkare för fram. I enlighet med det så kallade ’Hästskitsteoremet’ kommer de allt större inkomsterna och förmögenheterna hos de rika ju ändå att så småningom sippra ner till de fattiga. Göd hästen och fåglarna kan äta sig mätta på spillningen.

Problemet med teoremet är att den empiriska evidensen för dess existens är lika med noll!

När det gäller Waldenströms synpunkter på det finanspolitiska ramverket och statsskulden är det grundläggande feltänket att han — liksom de flesta andra mainstreamekonomer — inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.

Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakade av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i en lågkonjunktur ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av.

I stället för att ”värna om statsfinanserna” — med det finanspolitiska ramverkets i grunden feltänkta överskottsmål, skuldankare och utgiftstak — bör man se till att värna om samhällets framtid. Problemet med en statsskuld i en situation med historiskt låga räntor är inte att den är för stor, utan för liten.

Vad många politiker och mediala “experter” inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar

En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare (den offentliga sektorns finansiella nettoposition är positiv).

En statsskuld — idag ligger den i Sverige på runt 20% av BNP — är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere den konsoliderade bruttoskulden (‘Maastrichtskulden’) till 35 % av BNP på medellång sikt. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges.

Den ­svenska utlandsskulden och den konsoliderade statsskulden är historiskt låga. Som framgår av ‘Maastrichtskulden’ hör Sverige till de EU-länder som har allra lägst offentlig skuldsättning. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför i efterdyningarna av coronaviruset  — hur kriget i Ukraina påverkar global och svensk ekonomi är i dagsläget, för att citera en av Ekonomistyrningsverkets senaste prognos, “ytterst oklart” — är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna” om statsfinanserna bör en ansvarsfull rege­ring se till att värna om samhällets framtid.

Budgetunderskott och statsskuld är inte Sveriges problem idag. Och att fortsatt prata om att “spara i ladorna” är bara ren dumhet.

Vad gäller livsfarliga nationalekonomer av Waldenströms slag kan jag bara instämma med Fabian Månsson: ”Vet hut! Vet sjufalt hut!”