by Det pågår en lågintensiv jordbävning i den ekonomisk-politiska debatten. Mantrat sedan 1990-talet om att det alltid är klokt att spara i ladorna – det som på ekonomspråk kallas överskottsmålet – håller på att ifrågasättas av både politiker och ekonomer … Baserat på en gedigen bilaga av professor Lars Calmfors landar [Långtidsutredningen] i slutsatsen att ett underskottsmål på 0,5 procent av bnp och ett skuldmål kring 45–50 procent av bnp är både klok och hållbar politik. Diskussionen i ekonomkåren lät inte vänta på sig. Motståndarna betonar osäkerheten i beräkningar och därmed riskerna vid nästa stora kris … Däremot ser jag en helt annan risk. Nämligen att debatten om det finanspolitiska ramverket kan landa i en annan onödig låsning – den som försöker dra en tydlig gräns
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Ekonomisk politik och finanspolitiska ramverk
Lars Pålsson Syll writes The discontent that gave Trump the victory
Lars Pålsson Syll writes Svensk miljöpolitik år 2024
Lars Pålsson Syll writes Problemen med Riksbankens oberoende
Det pågår en lågintensiv jordbävning i den ekonomisk-politiska debatten. Mantrat sedan 1990-talet om att det alltid är klokt att spara i ladorna – det som på ekonomspråk kallas överskottsmålet – håller på att ifrågasättas av både politiker och ekonomer …
Baserat på en gedigen bilaga av professor Lars Calmfors landar [Långtidsutredningen] i slutsatsen att ett underskottsmål på 0,5 procent av bnp och ett skuldmål kring 45–50 procent av bnp är både klok och hållbar politik.
Diskussionen i ekonomkåren lät inte vänta på sig. Motståndarna betonar osäkerheten i beräkningar och därmed riskerna vid nästa stora kris …
Däremot ser jag en helt annan risk. Nämligen att debatten om det finanspolitiska ramverket kan landa i en annan onödig låsning – den som försöker dra en tydlig gräns mellan investeringar och konsumtion.
Många verkar redan ha bestämt sig. Utrymmet som ett underskottsmål skapar ska användas till större investeringar i klimatomställning, infrastruktur, energi och försvar, snarare än permanent högre ”löpande utgifter”. Vård, skola och omsorg, som de vanligaste exemplen på löpande utgifter, ställs därmed mot investeringar …
Tudelningen mellan lönsamma investeringar och (icke-lönsamma) ”löpande utgifter” är långt ifrån självklar. I nationalräkenskaperna räknas inte välfärden som investeringar, alldeles rätt. Men samtidigt ser nog alla utbildning som en sådan, både individuellt och ur ett samhällsperspektiv. Uttryckt i investeringstermer: den ekonomiska avkastningen av ett bra utbildningssystem är god.
Ett liknande resonemang går att tillämpa på många andra delar av välfärden. De möjliggör tillväxt och skapar samtidigt större utrymme för hållbar offentlig skuld …
Men vad viktigare är, den intressanta frågan är inte vad som ska räknas som investeringar eller inte. Frågan vi borde ställa oss – givet att det finns ett större budgetutrymme – är vilka satsningar som bäst bygger Sverige starkare.
Den ekonomiska politikens ansvar är att utforma en politik som skapar största möjliga välstånd i samhället. När ramverket skapades var syftet att skapa ramar inom vilka målet om välstånd ska uppnås. Men med åren har medlet, ramverket, alltmer kommit att förväxlas med mål i sig. ”Att ta ansvar” har likställts med att ta ansvar för statens finanser, snarare än för ett gott samhälle för alla.
Vi måste nu använda tillfället att vrida debatten och omdefiniera den ansvarsfulla politiken till att handla om målen – utan att låsa fast oss vid en konstlad skiljelinje mellan investeringar och konsumtion.