Nu är det dags ta farväl av reformpedagogiken

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Skolpedagogiska reformimpulser borde så småningom sluta att förlita sig på sjuttiotalets motiv, innebörder och semantik. Annars går det som när en orkester orubbligt fortsätter att spela de gamla välkända melodierna utan att bry sig om att publiken för länge sedan har lämnat salen. Det är på tiden att spela något nytt, man borde våga en ny början. Farväl till sjuttiotalet!

Thomas Ziehe, ”Adjö till sjuttiotalet”, KRUT 2/1998

År efter år kommer larmrapporter om hur illa det står till i svensk skola. PISA och andra studier visar otvetydigt att svenska skolelever presterar sämre och sämre. Och vi som arbetar inom universitetsvärlden märker av att våra studneter i allt större utsträckning saknar nödiga förkunskaper för att kunna bedriva seriösa studier.

År efter år ser vi hur viljan att bli lärare minskar. I början på 1980-talet fanns det nästan åtta sökande per plats på lågstadielärarutbildningen. Idag är det en sökande per plats på grundlärarutbildningen. Detta är en samhällskatastrof som vi borde tala om. I en värld där allt hänger på kunskap är det på sikt avgörande för svensk ekonomi att åter göra läraryrket attraktivt.

År efter år ser vi hur lärarlönerna urholkas. OECD har i fler av sina rapporter menat sig kunna visa att framgångsrika skolnationer tenderar att prioritera höga lärarlöner. Lärarlönerna som andel av BNP per capita är i Sverige lägre än i de länder som ligger i topp i PISA-studierna.

År efter år ser vi hur ojämlikheten ökar på många områden. Inte minst vad avser inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora.

År efter år kan vi konstatera att i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande för en skola med kompensatoriska aspirationer.

År efter år kan vi notera att tvärtemot alla reform-pedagogiska utfästelser så är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ”klassresa” så många i min generation har gjort.

Allt detta känner vi väl till. Men jag tror att det också finns andra — och kanske än viktigare — djupgående strukturella orsaker bakom den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna.

Istället för skolans samhällsövergripande funktioner, skulle jag här vilja fokusera på några kultur- och subjektteoretiska aspekter av skolan som institution. Hur bör skolan vara relaterat till samhället i stort? Vad kan och bör skolan göra och vara för något?

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När yours truly växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan — som tog hand om våra kognitiva färdigheter — och familjen — som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov — och samhället i stort.

Det som en gång är nytt blir gammalt. Reformpedagogikens uppror mot en förstelnad skolinstitution med sina förlegade normer och lärostilar var nytt och radikalt på 1970-talet. Idag har verkligheten sprungit förbi den. När alla redan uppfattar sig göra som de själva vill och tar utgångspunkt i sina egna erfarenheter och liv, är det inte längre radikalt att säga till eleverna: ”Gör som ni vill”. Svaret blir då ofta: ”Kan vi inte slippa att behöva göra som vi själva vill? Det gör vi ju redan så mycket i våra vardagsliv och i den moderna skolan. Det ger oss ingen emancipatorisk upplevelse längre. Det blir bara mer av samma slappa och likgiltiga låt-gå-anda!”

Den innovativa kraften i avformalisering och subjektivering har sedan länge uttömt sin potential. Att då i dagens skola driva krav på ökad informalisering, närhet och subjektivitet är hopplöst otidsenligt. Att i någon mening ta sin utgångspunkt i elevernas verklighet får inte vara liktydigt med att restlöst anamma och bejaka den. Tvärtom måste man hålla fram en motbild, ett alternativ. Inte identitet, men skillnad.

Skolan ska lära för ett annat liv än det som finns i skolan. Framför allt ska den se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten.

Idag när livsvärlden, vardagen och subjektivitet bejakas fullt ut i skolans värld behövs inte mer av samma. Reformpedagogiken har varit så framgångsrik att den nu faller på eget grepp. Subjektiveringen har sedan länge nått mättnadsstadiet och mättnad har lett till att marginalnyttan är negativ. Nyhetens eufori har övergått i övermättnadens obehag. Då hjälper det inte längre att åberopa fraser från en annan tid – en icke-mätt tid – där dessa krav kanske kunde verka emancipatoriskt. Idag blir responsen från eleverna oftast bara: ”We’ve been there. We’ve seen that. We’ve done that. Peka på något som går utanför oss själva och gör att vi kan växa istället!” Det som var högsta radikalitet på 70-talet när jag studerade på lärarhögskolan – ”ta utgångspunkt i ditt eget intresse för mopeder och skriv teknologihistorien utifrån det” – har i dag bara ett löjets skimmer. När alla redan skriver sin ”mopedhistoria” behövs något annat.

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Skolan får inte vara en reality-serie-värld där människor exponerar sina privata och intima liv för att tillfredsställa exhibitionistiska självbekräftelseimpulser. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Framtiden är osäker. Och just därför är det så viktigt att skolan förhåller sig till framtiden och inte till nutiden. Därför ska också skolan vara något annorlunda och inte en spegel av samhället. Genom sin annorlundahet ska skolan kunna ge handlingsberedskap för ett nytt liv och en ny värld. När vi talar om vad skolan behöver ge eleverna måste detta stå i centrum

Ofta frågar man sig vad för slags elever samhället har behov av. Jag tycker den frågan är felställd. Kravet måste vara ett rättighetskrav som transcenderar elevernas egna upplevelsehorisonter och är framtidsinriktat genom att ta sikte på elevernas potential och inte deras kontingenta för-stunden-fakticitet.

Reformpedagogiken närde uppfattningen att avståndet mellan skola och samhälle skulle försvinna och att en identitet skulle råda. Den upplever sig fortfarande som progressiv (ofta med samma oreflekterade utgångspunkter som vad avser identitetspolitik i stort i våra moderna mångkulturella samhällen). Jag ser på det tvärtom. Håll fast vid skillnaden och avståndet mellan skola och samhälle. Liksom Adorno en gång talade om ”falsk intimitet” skulle jag vilja påstå att det här handlar om ”falsk identitet”. Skolan bör vara en egen entitet med egna spelregler och normer. Där går vi in med en del av våra identiteter under en del av våra liv. Skolan ska ställa krav på och utmana eleverna. Det kan få dem att växa och förverkliga deras potential. Att stryka medhårs och bygga falsk intimitet och identitet stjälper snarare än hjälper dessa framtidsriktade aspirationer.

För att kunna lära måste man kunna ”ta in” skillnader. Det innebär också ett krav på distansering. Elever är inte hjälpta av att skolan enbart speglar och bejakar deras egen livsvärld. Den ska vidga och fördjupa den. Här blir det också viktigt med teoretiska kunskaper. Utan dem kan fördjupning och perspektivering på den egna livsvärlden inte äga rum. En identitet skola-samhälle skulle cementera eleverna i nutiden istället för att förbereda för en okänd och osäker framtid.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och – liksom lärare – temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. I vår hypermedialiserade värld är kanske just det sistnämnda speciellt viktigt. I det ständiga digitala brus som unga människor omger sig av dygnet runt, behövs öar av distans, lugn och möjligheter till reflektion, sållning av brus och bearbetning av information till kunskaper. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Arbetsdelning är en förutsättning för civilisation. Det gäller också skolan i relation till samhället. Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att du (temporärt) lämnar familj och samhälle och går in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

Ska man lära något nytt i skolan måste den vara något annat än en förlängning av elevers vardag och liv. Ska skolan kunna katalysera och förändra måste den vara något annat och inte identiskt med sin omgivning. I dagens samhälle måste skolan få fungera som något annorlunda, ett alternativ till de eroderande marknadskrafter som idag hotar samhällsbygget genom att reducera samhällsmedborgare till konsumenter. Kunskap är en nödvändig förutsättning för att kunna bjuda stånd mot denna utveckling. När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen

En bra skola — inte minst i vårt meritokratiska kunskapssamhälle — är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor. Den ska hjälpa eleverna att komma ur den självcentrerade identitetsfixering de utvecklingsmässigt befinner sig i. Då fungerar det väldigt illa med dagens övertro på att skolan ska ta sin utgångspunkt i elevernas individuella, högst privata och subjektiva livsvärld. Idag skapar denna individualiseringsövertro mer problem än den löser.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet – ofjättrad av allehanda former av identitetspolitik. Ju mer skolan dras in i samhällets kumulativa dynamiker, desto mer förlorar den sin nödvändiga status och egenlogik.

Om skolan ska kunna utgöra ett förverkligande av varje elevs potential snarare än tidsbundna och kontingenta fakticitet måste den kunna bygga broar till elevens livsvärld, samtidigt som den behåller distansen och avståndet mellan skola och samhälle.