by I förra veckans avsnitt av Starta Pressarna fortsätter debatten om Riksbankens självständighet och hur vi hittar rätt balans mellan finans- och penningpolitik. Medverkande i det här avsnittet är — förutom Daniel Suhonen och Max Jerneck — Per Molander och Lars Calmfors. En intressant och initierad diskussion — men när det gäller frågan om Riksbankens självständighet skulle yours truly dock vilja hävda att det finns fler goda skäl att ifrågasätta den än vad Molander och Calmfors framför. Riksbanken har en nästintill oinskränkt makt över penningpolitiken, en politik som i hög grad styr inflation, sysselsättning och ekonomisk stabilitet. Denna makt bör vara föremål för större demokratisk övervakning för att säkerställa att den överensstämmer med vad vi som
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Peter Radford writes Brenner’s satisfactory
Lars Pålsson Syll writes The Road Not Taken
Lars Pålsson Syll writes The Road Not Taken
Lars Pålsson Syll writes When usefulness is more important than precision
I förra veckans avsnitt av Starta Pressarna fortsätter debatten om Riksbankens självständighet och hur vi hittar rätt balans mellan finans- och penningpolitik.
Medverkande i det här avsnittet är — förutom Daniel Suhonen och Max Jerneck — Per Molander och Lars Calmfors.
En intressant och initierad diskussion — men när det gäller frågan om Riksbankens självständighet skulle yours truly dock vilja hävda att det finns fler goda skäl att ifrågasätta den än vad Molander och Calmfors framför.
Riksbanken har en nästintill oinskränkt makt över penningpolitiken, en politik som i hög grad styr inflation, sysselsättning och ekonomisk stabilitet. Denna makt bör vara föremål för större demokratisk övervakning för att säkerställa att den överensstämmer med vad vi som samhällsmedborgare har för intressen. Riksbanken verkar över tid ha utvecklat en slags ‘policybias’ där inflationskontroll prioriteras över arbetslöshet och välfärd, vilket för breda samhällsgrupper framstår som djupt stötande.
Här föreligger också ett — på ett djupare plan — principiellt problem i synen på vilka beslut och överväganden som ska styra hur vi agerar i samhällsekonomiskt relevanta policyfrågor. Om vi i ett grundlagsenligt och demokratiskt fattat beslutat kommer fram till att vi i stället för ett givet inflationsmål vill prioritera rättvisa, välfärd och jobb, är det svårt att se varför vi ska var bundna av en institution som påtvingar oss ett mer utrerat ‘ekonomistiskt’ val via ett regelverk som är konstruerat med just det syftet. Vi får inte glömma att ekonomi INTE alltid är ett trumfkort i policyfrågor. Detta borde egentligen vara självklart, men inte minst ekonomer har lätt för att glömma det. Utifrån ett ‘ekonomistiskt’ perspektiv kan man säkert hävda att det samhällsekonomiskt är mer lönsamt att återinföra ättestupan än att bygga ut en dyr äldrevård. Men vem skulle på fullt allvar förespråka eller acceptera något sådant? Andra aspekter väger ibland tyngre än rent ekonomiska.
Utöver problemen med ‘demokratiaspekter’ på Riksbankens självständighet finns det nog också — speciellt utifrån de senaste två decenniernas uppseendeväckande misslyckanden att uppnå inflationsmålen — goda skäl att ifrågasätta Riksbankens kompetens. Internationell forskning har också övertygande visat att den empiriska evidensen för argumentet att självständiga centralbanker skulle vara av godo för ekonomin, är nästintill obefintlig.
While the overwhelming majority of academic and central bank practitioners continue to support central bank independence, it is clear that, while independence continues to be protected, its golden age ended with the crisis a decade ago, and it did not end gently. The first wave of charges against central banks was straightforward: the worst financial crisis since the 1930s took place after central bankers worldwide were handed, or thought they were handed, most of the economic-management levers and were given much discretion in the design and certainly the implementation of their economic policies. Given these perceptions, there is no way they can now avoid blame, and preserve intact their prestige and standing. Indeed, the reputation of “independent central bankers” was severely damaged by the crisis, removing partially the implicit taboo involved in asking the unmentionable: perhaps central banks should not be, nor should aim at being, so independent after all?