by Den 21 januari är det fjorton år sedan Fadime Sahindal mördades; hennes pappa vägrade låta henne välja sitt liv. Den gången var det laddat att tala om hedersrelaterat våld, om miljöer där släktens rykte hängde på kvinnornas dygd. Tidigare hade kulturella olikheter rentav betraktats som förmildrande omständigheter. Sådan kulturrelativism är lyckligtvis historia. Men fortfarande lever tiotusentals unga svenskar i miljöer präglade av hederskultur och vittnesmål från förorter avslöjar att självutnämnda väktarråd kringskär kvinnors frihet. I Afghanistan behandlas många kvinnor illa. I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil. I Iran beskär mullorna kvinnors livssfär. Det måste gå att säga att det finns kulturella skillnader i synen på kvinnor och sexualitet. Det måste gå att säga att många pojkar och män som vuxit upp i patriarkala kulturer bär detta med sig – också till Sverige. Att bara väsa “rasist” gör det hopplöst att komma åt problemen. Kvinnor och män har samma värde. Alla som lever i Sverige måste respektera detta. Heidi Avellan/Sydsvenskan Sverige ska vara ett öppet land. En del av världssamfundet. Men det ska också vara ett land som slår fast att de landvinningar i termer av jämlikhet, öppenhet och tolerans som vi tillkämpat oss under sekler inte är förhandlingsbara. Människor som kommer till vårt land ska åtnjuta dessa rättigheter och friheter.
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes ‘These brothers and sisters of mine’
Lars Pålsson Syll writes What we do in life echoes in eternity
Lars Pålsson Syll writes The man who never wavered — Alan Bates
Lars Pålsson Syll writes Wie Identitätspolitik die Demokratie gefährdet
Den 21 januari är det fjorton år sedan Fadime Sahindal mördades; hennes pappa vägrade låta henne välja sitt liv. Den gången var det laddat att tala om hedersrelaterat våld, om miljöer där släktens rykte hängde på kvinnornas dygd. Tidigare hade kulturella olikheter rentav betraktats som förmildrande omständigheter.
Sådan kulturrelativism är lyckligtvis historia. Men fortfarande lever tiotusentals unga svenskar i miljöer präglade av hederskultur och vittnesmål från förorter avslöjar att självutnämnda väktarråd kringskär kvinnors frihet.
I Afghanistan behandlas många kvinnor illa. I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil. I Iran beskär mullorna kvinnors livssfär. Det måste gå att säga att det finns kulturella skillnader i synen på kvinnor och sexualitet. Det måste gå att säga att många pojkar och män som vuxit upp i patriarkala kulturer bär detta med sig – också till Sverige. Att bara väsa “rasist” gör det hopplöst att komma åt problemen.
Kvinnor och män har samma värde. Alla som lever i Sverige måste respektera detta.
Sverige ska vara ett öppet land. En del av världssamfundet.
Men det ska också vara ett land som slår fast att de landvinningar i termer av jämlikhet, öppenhet och tolerans som vi tillkämpat oss under sekler inte är förhandlingsbara.
Människor som kommer till vårt land ska åtnjuta dessa rättigheter och friheter.
Men med dessa rättigheter och friheter kommer också en skyldighet. Alla — utan undantag — måste också acceptera att i vårt land gäller en lag — lika för alla.
Rule of law.
I Köln, Hamburg och Stockholm utmanas stadens och statens rättsordning av grupper som, oavsett deras skiftande etnicitet, förefaller omfatta just stamtänkandets normer. I vetskap om att man inte riskerar stamkulturens vedergällning och i avsaknad av lojalitet mot det omgivande samhället ser man sig fri att behandla oskyddade kvinnor som byten. Det mest bekymmersamma med denna utveckling är kanske den liberala medborgargemenskapens undfallenhet. En långtgående kulturrelativism har medfört en sorts förvärvad stupiditet, som gör att man hellre söker förtiga kulturrelaterade problem och låtsas som om de inte finns än att åtgärda dem. Alternativt skuldbelägger man sig själv, för att slippa ta i den besvärliga konflikten med Den Andre.