by En av landets mest välbetalda journalister — Per T Ohlsson — har i sin återkommande söndagskrönika i Sydvenskan i dag en mer än vanligt dåligt underbyggd artikel. Denna gången handlar det om Ilmar Reepalus utredning om vinster i den skattefinansierade välfärdssektorn. Följande lilla stycke är belysande: Den enda rationella lösningen på detta frågekomplex – att värna och utveckla gemensam och likvärdig välfärd med bevarad valfrihet – är en kraftig skärpning av systemen för tillsyn, kontroll och sanktioner. Det kan handla om personaltäthet, fullständig transparens i redovisningen och hårdare etableringskontroll. Ett program av det slaget, detaljerat och långtgående, skulle väcka högljudda protester hos Gekko-fraktionen, men förmodligen också vinna anslutning långt in i borgerligheten till skillnad från ett förslag om vinsttak som idag saknar riksdagsmajoritet. De allra flesta, från höger till vänster, torde vara överens om att vård av sjuka, utbildning av unga och omhändertagande av gamla ställer andra krav än försäljning av hamburgare eller dataspel. Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva läsa år 2016. Herre du milde! Självklart är skola och sjukvård något annat än hamburgare.
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Germany’s ‘debt brake’ — a ridiculously bad idea
Lars Pålsson Syll writes Die hinkende Logik hinter der Schuldenbremse
Lars Pålsson Syll writes Being a class mongrel
Lars Pålsson Syll writes Riksbankens oansvariga penningpolitik
En av landets mest välbetalda journalister — Per T Ohlsson — har i sin återkommande söndagskrönika i Sydvenskan i dag en mer än vanligt dåligt underbyggd artikel.
Denna gången handlar det om Ilmar Reepalus utredning om vinster i den skattefinansierade välfärdssektorn.
Följande lilla stycke är belysande:
Den enda rationella lösningen på detta frågekomplex – att värna och utveckla gemensam och likvärdig välfärd med bevarad valfrihet – är en kraftig skärpning av systemen för tillsyn, kontroll och sanktioner. Det kan handla om personaltäthet, fullständig transparens i redovisningen och hårdare etableringskontroll. Ett program av det slaget, detaljerat och långtgående, skulle väcka högljudda protester hos Gekko-fraktionen, men förmodligen också vinna anslutning långt in i borgerligheten till skillnad från ett förslag om vinsttak som idag saknar riksdagsmajoritet. De allra flesta, från höger till vänster, torde vara överens om att vård av sjuka, utbildning av unga och omhändertagande av gamla ställer andra krav än försäljning av hamburgare eller dataspel.
Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva läsa år 2016. Herre du milde!
Självklart är skola och sjukvård något annat än hamburgare. Men just därför ska vi inte tillåta vinster i skattefinansierade verksamheter som skola, vård och omsorg!
Sverige är förvisso ett litet land, men ändå lyckas våra marknadsfundamentalistiska stödtrupper vaska fram dumstrutsförsedda riks-pellejönsar av Per T Ohlssons kaliber. Imponerande.
När det gäller sakfrågan här visar det sig när det kommer till kritan att Per T — som vanligt — är fullständigt ute och reser.
Vinstdrivande företag inom vård- och skolsektor har diskuterats mycket de senaste åren. Många är med rätta upprörda.
Verksamma inom skolvärlden eller vårdsektorn har haft svårt att förstå alliansens och socialdemokratins inställning till privatiseringar och vinstuttag i den mjuka välfärdssektorn. Av någon outgrundlig anledning har de under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ofta har argumentet varit att driftsformen inte har någon betydelse. Så är inte fallet. Driftsform och att tillåta vinst i välfärden har visst betydelse. Och den är negativ.
Från Svenskt Näringsliv och landets alla ledarskribenter hörs en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner — förslag som Per T nu saluför som om de var nya.
Men vänta lite nu! Var det inte så att när man på 1990-talet påbörjade systemskiftet inom välfärdssektorn ofta anförde som argument för privatiseringarna att man just skulle slippa den byråkratiska logikens kostnader i form av regelverk, kontroller och uppföljningar? Konkurrensen – denna marknadsfundamentalismens panacé – skulle ju göra driften effektivare och höja verksamheternas kvalitet. Marknadslogiken skulle tvinga bort de “byråkratiska” och tungrodda offentliga verksamheterna och kvar skulle bara finnas de bra företagen som “valfriheten” möjliggjort.
Och nu när den panglossianska privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så ska just det som man ville bli av med – regelverk och “byråkratisk” tillsyn och kontroll – vara lösningen?
Man tar sig för pannan – och det av många skäl!
För ska man genomföra de åtgärdspaket som förs fram undrar man ju hur det går med den där effektivitetsvinsten. Kontroller, uppdragsspecifikationer, inspektioner m m kostar ju pengar och hur mycket överskott blir det då av privatiseringarna när dessa kostnader också ska räknas hem i kostnads- intäktsanalysen? Och hur mycket värd är den där “valfriheten” när vi ser hur den gång på gång bara resulterar i verksamhet där vinst genereras genom kostnadsnedskärningar och sänkt kvalitet?
All form av ekonomisk verksamhet bygger på eller inbegriper någon form av delegering. En part (uppdragsgivaren, principalen, beställaren) vill att en annan part (uppdragstagaren, agenten, utföraren) ska utföra en viss uppgift. Grundproblemet är hur beställaren ska få utföraren att utföra uppdraget på det sätt som beställaren önskar …
Det finns en uppenbar fara i att basera ersättningssystem på enkla objektiva mått när det vi vill ersätta i själva verket har flera och komplexa dimensioner, exempelvis ersättning efter antal utskrivna patienter, lärarlöner kopplade till betyg eller dylikt. Ofta har kommunala verksamheter denna karaktär av “fleruppgiftsverkamhet” och då fungerar ofta inte incitamentkontrakt eller provisioner. I sådana fall kan “byråkratier” vara mer ändamålsenliga än marknader …
Effektiv resursanvändning kan aldrig vara ett mål i sig. Däremot kan det vara ett nödvändigt medel för att nå uppsatta mål. Välfärdsstatens vara eller icke vara är därför i grunden inte bara en fråga om ekonomisk effektivitet, utan också om våra föreställningar om ett värdigt liv, rättvisa och lika behandling.
Lars Pålsson Syll et al, Vad bör kommunerna göra? (Jönköping University Press, 2002)
Så grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra välfärdsinrättningar eller om det ska ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om den gemensamma välfärdssektorn ska styras av demokrati och politik eller av marknaden.
Låt oss stilla be för att herr Ohlsson, nästa gång han sätter sig ner för att skriva en artikel, först kollar vad forskarvärlden säger. Det ger mycket mer än tyckmyckentrutat nonsens-pladder!