by Postmodern mumbo jumbo på våra universitet Fyra viktiga drag är gemensamma för de olika rörelserna: 1 Centrala idéer förklaras inte. 2 Grunderna för en övertygelse anges inte. 3 Framställningen av läran har en språklig stereotypi … samma formuleringar återkommer gång på gång, utan att nyanseras och utan att utvecklas. 4 När det gäller åberopandet av lärofäder råder samma stereotypi — ett begränsat antal namn förekommer. Heidegger, Foucault och Derrida kommer tillbaka, åter och åter … Till de fyra punkterna vill jag emellertid, helt polemiskt, lägga till en femte: 5 Vederbörande har inte något väsentligt nytt att framföra … Innehållslösheten måste döljas, och krystade och knepiga formuleringar kommer då med i spelet … Och ingenstans i den svenska akademin
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Theory of Science & Methodology
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Immanuel Kant at 300
Lars Pålsson Syll writes How Einstein taught me a great lesson
Lars Pålsson Syll writes The Keynes-Ramsey-Savage debate on probability
Lars Pålsson Syll writes A philosopher’s look at science
Postmodern mumbo jumbo på våra universitet
Fyra viktiga drag är gemensamma för de olika rörelserna:
1 Centrala idéer förklaras inte.
2 Grunderna för en övertygelse anges inte.
3 Framställningen av läran har en språklig stereotypi … samma formuleringar återkommer gång på gång, utan att nyanseras och utan att utvecklas.
4 När det gäller åberopandet av lärofäder råder samma stereotypi — ett begränsat antal namn förekommer. Heidegger, Foucault och Derrida kommer tillbaka, åter och åter …
Till de fyra punkterna vill jag emellertid, helt polemiskt, lägga till en femte:
5 Vederbörande har inte något väsentligt nytt att framföra …
Innehållslösheten måste döljas, och krystade och knepiga formuleringar kommer då med i spelet …
Och ingenstans i den svenska akademin befinner sig en disciplin mer uppenbart på randen av denna antiintellektuella postmoderna avgrund än inom pedagogiken. I inget annat akademiskt ämne har postmodern sanningsrelativism och kvasi-vetenskaplig mumbo jumbo fått en sådan framskjuten position.
Ett tydligt belägg för sakernas bedrövliga tillstånd inom svensk så kallad ‘pedagogisk forskning’ kan man få genom att till exempel läsa artikeln “En pedagogisk relation mellan människa och häst — på väg mot en pedagogisk filosofisk utforskning av mellanrummet” i Pedagogisk Forskning i Sverige:
Med en posthumanistisk ansats belyser och reflekterar jag över hur både människa och häst överskrider sina varanden och hur det öppnar upp ett mellanrum med dimensioner av subjektivitet, kroppslighet och ömsesidighet.
Eller, om man så vill, genom att ta del av bidragen i en nyligen utkommen ‘forskningsantologi’ i pedagogik:
Den posthumanistiska pedagogiken utmanar oss att producera nya verkligheter där människan inte längre sätter sig själv i centrum. Kropp, materia, djur och natur blir aktiva deltagare när kunskap blir till. Det möjliggör att se lärande och kunskap på ett nytt och annorlunda sätt.
I stället för att fokusera på gränser visar den posthumanistiska pedagogiken hur fruktbart det kan vara att följa oriktade och asymmetriska rörelser åt oförutsägbara och okontrollerbara håll …
Boken ger olika ingångar till posthumanistisk pedagogik, så som filosofi, etik, feminism, poesi, visuell kunskap och dokumentation, men också bokhundar, skolböcker, pennskrin, dataskärmar, monterade djur och ultraljudsbilder.
Och så säger man att pedagogikämnet är i kris. Undrar varför …