Tid är en bristvara i tv. Om man likväl ––som så ofta nu för tiden — använder dyrbar sändningstid till struntsaker och menlös ”underhållning” måste det finnas ett skäl. Televisionen är — fortfarande — för en stor del av befolkningen en viktig källa till information och världsbild. Att fylla ut programtablåer med trivialiteter blir därför ett effektivt medel att — istället för att fungera som ett effektivt instrument för åsiktsbildning och reflektion — tränga undan viktig information som medborgarna skulle kunna använda för att utöva och utveckla sina demokratiska förmågor. Televisionen skapar via sin personfixering och banaliserande fokusering på allehanda ‘affärer’ en dålig grogrund för verklig kunskapsspridning. Istället för seriös opinionsbildning får vi demagogiska
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Ojämlikheten i siffror
Lars Pålsson Syll writes La blague raciste qui pourrait coûter cher à Trump
Lars Pålsson Syll writes Finanspolitiska ramverk och ofinansierade skattesänkningar
Lars Pålsson Syll writes Det finanspolitiska ramverket — en skuggöversyn
Tid är en bristvara i tv. Om man likväl ––som så ofta nu för tiden — använder dyrbar sändningstid till struntsaker och menlös ”underhållning” måste det finnas ett skäl. Televisionen är — fortfarande — för en stor del av befolkningen en viktig källa till information och världsbild. Att fylla ut programtablåer med trivialiteter blir därför ett effektivt medel att — istället för att fungera som ett effektivt instrument för åsiktsbildning och reflektion — tränga undan viktig information som medborgarna skulle kunna använda för att utöva och utveckla sina demokratiska förmågor.
Televisionen skapar via sin personfixering och banaliserande fokusering på allehanda ‘affärer’ en dålig grogrund för verklig kunskapsspridning. Istället för seriös opinionsbildning får vi demagogiska program där snabbtänkta tyckmyckentrutar med lätt kunskapsbagage får breda ut sig om allt och inget, men speciellt om sådant som de ingenting vet. Brådska är legio och utrymme för tanke litet, så det gäller att snabbt servera den färdigtuggade kultursnabbmaten i förhoppningen att åskadrna inte ska känna behov av egen tankeverksamhet. Och alltyckarna är alltid lika redo att haspla ur sig något klatschigt och käckt svar på programledarnas alltid lika omöjliga frågor.
Eller så har vi nyhets- och ‘debatt’program där kompetenta forskare och sakkunniga under tjugo sekunder försöka göra sin röst hörd när en narcissistiskt självbespeglande programledare ständigt avbryter och tar ordet ur munnen på dem. Att bara föra ett lugnt och bildat samtal duger minsann inte i vår tids tv-sända gladiatorspel. Finns inga meningsmotsättningar snickras de snabbt ihop så att ett fiktivt meningsutbyte kan äga rum inför tv-kamerorna. Och trots att de ofta inte får säga något ställer ‘experterna’ upp vecka efter vecka. Tydligen är man beredd till vilka förödmjukelser som helst bara för att få synas och mingla på tv-parnassens estrad.
Tv-tittande har blivit ett av vår tids populäraste legala sedativ. Från arbetslivets stress och otrygghet kommer vi hem till den konstlade tryggheten i tv:s ställföreträdande av våra liv. När vi inte själva orkar leva våra liv kopplar vi upp oss på tv:n. Där får vi i karikerad form ett återsken av det liv vi kunnat leva. För att inte gå under i enstöringens andliga vanmakt anpassar vi oss. Antingen hänger du förbehållslöst med eller så blir du oeftergivligt avhängd. Ve den som inte kan delta i dagen–efter–snacket om kvällen–före–avsnittet av det senaste “spring-och-lek-programmet”! Därför sitter vi där, dag efter dag, av rädsla för att kanske gå miste om något. Vi vet inte vad, men något måste det vara och den som inte tittar riskerar alltid att gå miste om det.
I tv-rutan odlas framgångsmyten och förverkligas våra önskedrömmar. Tv sanktionerar kravet på smörja genom knäsättandet av den totala harmonin. ”Ge folk vad folk vill ha”. Det vill säga låt folk få den tv som tv själv frambesvurit. Konformismens credo — ständig upprepning och imitation — reproducerar ständigt samma krimskrams.
Tv-underhållning har blivit en förlängning av arbetet där verklighetens efterbildningar ska ge oss ny ork. Dess falskhet är till för att vi som åskådare ska kunna värja oss från vår egen. Vår förtvivlan blir i tv-seriernas värld ett löfte om en — trots allt — fortsatt framtid. Verklig tragik upplöses i ett intet. Mänsklig kontakt blir ytlig beröring. Djup blir glättig yta. Television har blivit vår tids känsloindustri, där djupa mänskliga emotioner omvandlas till varor som via etern kan köpas och säljas. Allt ska hämningslöst levas ut. Att följden av att ständigt matas med falska känslor blir en utarmning av våra själsliv och svårigheter att känna igen äkta känslor oroar inte medieindustrin och dess apologeter.
Människor och mänsklighet reduceras till ett maskeradspel av stereotyp förljugenhet där endast överdriften är sann. Världen och verkligheten måste till varje pris filtreras genom såpornas sammanhangslösa ordning. På så vis skapas illusionen att verkligheten är en förlängning av det artificiella liv som utspelas på tv-skärmen. I tv-serierna förverkligas postmodernisternas avskaffande av individen i form av de pseudoindivider som flimrar förbi på rutan.
De numera massproducera tv-serierna — löpande bandsprincipens senaste inkarnation — är ett sätt att fly undan vardagen med syntetiska dagdrömmar där förespeglad tillfredsställelse ska kompensera verklig försakelse. Med televisionens och strömningstjänsternas aldrig sinande utbud av smörja har kulturen avsvurit sig sin autonomi för att – som Adorno och Horkheimer uttrycker det – ”stolt inordna sig bland konsumtionsartiklarna.” De är ett av de synliga tecknen på bildningens barbariska förfall i den globala kulturmarknadens kolonisering av vår livsvärld.
Tv behöver inte längre utges för att vara kultur. Att den inte är något annat än geschäft används i själva verket som legitimitet för den hänsynslöst nivellerande smörja som tillhandahålls dess tittare.
Televisionens programutbud har i stort blivit ett system av icke-kultur — ”ett stiliserat barbari” — som bara i liten utsträckning skiljer sig från reklamfilm. I själva verket är det väl så att många upplever den kommersiella televisionens reklamavbrott som en befriande andhämtning från alla de fördummande lek- och frågeprogram och andra sopor som vi förorenar mediet med.
Att som yours truly våga kritisera televisionen bannlyses som förhävelse från den som tror sig bättre än andra. Televisionens apologeter ser på sin produkt som folkets kultur befriad från onödig och skrymmande estetik och etik. Kritisk distans är bara kultursnobberi. Vad som ovillkorligen måste motarbetas är den tänkande människan. Att utveckla egen tankeverksamhet är farligt. Mångfald får bli enfald. Och skapande och kritiskt tänkande ersättas av passivt och avhumaniserande konsumerande.
Underhållning är verkligen flykt, men inte som den själv påstår flykt från en tröstlös verklighet utan från den sista tanke på motstånd som denna verklighet ännu rymmer.
Max Horkheimer & Theodor W Adorno