by Madon pekar på det bisarra att inte så få som kallar sig antirasister gör en halsbrytande manöver när de faktiskt förespråkar ökad rassegregation. Man vill ha särskilda ”rum” dit bara de med rätt etnicitet har tillträde, man vill att svarta patienter bara skall vårdas av svarta läkare och sjuksköterskor, man vill att bara svarta musiker skall få spela ”svart” musik, enbart en transsexuell skådespelare kan få en roll som transperson, enbart ”rasifierade” journalister skall få skriva om rasism osv. Denna form av identitetspolitik är ett klart angrepp på yttrandefriheten, eftersom man strävar efter att tysta dem som inte är av rätt ”sort”. Är man ”vit” är man per definition en förtryckare, så i stället för att bekämpa att etnicitet och ras (eller kön, sexuell läggning och så
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Susan Neiman on why left is not woke
Lars Pålsson Syll writes ‘These brothers and sisters of mine’
Lars Pålsson Syll writes What we do in life echoes in eternity
Lars Pålsson Syll writes The man who never wavered — Alan Bates
Madon pekar på det bisarra att inte så få som kallar sig antirasister gör en halsbrytande manöver när de faktiskt förespråkar ökad rassegregation. Man vill ha särskilda ”rum” dit bara de med rätt etnicitet har tillträde, man vill att svarta patienter bara skall vårdas av svarta läkare och sjuksköterskor, man vill att bara svarta musiker skall få spela ”svart” musik, enbart en transsexuell skådespelare kan få en roll som transperson, enbart ”rasifierade” journalister skall få skriva om rasism osv. Denna form av identitetspolitik är ett klart angrepp på yttrandefriheten, eftersom man strävar efter att tysta dem som inte är av rätt ”sort”. Är man ”vit” är man per definition en förtryckare, så i stället för att bekämpa att etnicitet och ras (eller kön, sexuell läggning och så vidare) skall få begränsa våra livsvillkor. skall hudfärgen (eller könet eller den sexuella läggningen…) utgöra grunden för allt vi gör, säger och tänker. Antirasismen har därmed blivit sin egen rasism och idén att försöka bekämpa rasism med mera rasism är som Madon framhåller i grunden befängd …
En del av Makons kritik av identitetspolitiken handlar om att man kräver kvoter för sin grupp till olika positioner där ens röst blir mera hörd … Så, ett universitet utlyser en professorstjänst i säg litteraturvetenskap som bara kvinnor får söka och man utser som vanligt tre sakkunniga, naturligtvis alla kvinnor. En av de tio sökande klagar då på att samtliga tre kvinnor är heterosexuella och då inte kan bedöma hennes lesbiskt inspirerade litteraturforskning. Så man byter ut en av de sakkunniga. Då klagar en annan sökande på att samtliga tre sakkunniga är etniska svenskor och rimligen inte på ett rättvist sätt kan bedöma hennes ”rasifierade” litteraturanalyser. Så man byter ut en sakkunnig till. Men sedan klagar en tredje sökande på att det inte finns någon buddhist bland de sakkunniga…
Min poäng är att den identitetspolitiska idén om rättvisa genom kvotering helt enkelt inte är genomförbar. Den i identitetspolitiska kretsar nu så föraktade principen om meritokrati må ha sina brister, men jag tror att man här måste tänka som Churchill gjorde om demokratin – ett långt ifrån perfekt fungerande politiskt system, men alla alternativ är ännu värre. När det gäller just universiteten gör Madon en viktig iakttagelse till, nämligen att några av de mest subtila och därmed allvarligaste hoten mot den akademiska friheten kommer inifrån akademin själv. Många är de akademiker som av opportunistiska skäl antingen väljer att ligga lågt i dessa viktiga frågor eller så ”ylar de med vargarna”.