by Horace Engdahls nya försvarstal En fiktiv dialog med en skotsk 1700-talsfilosof på spårvagnen genom Göteborg – det låter som en usel idé. Rentav pinsam. Men har man Horace Engdahls bildning, stil och värdighet kan man uppenbarligen förvandla ett sådant upplägg till en bladvändare. Värdigheten, förresten. Den är fortfarande sårad efter metoo-skandalen vid Svenska Akademien, där Engdahl försvarade sin vän Jean-Claude Arnaults rätt att leva ”vivörliv”. Efter de könspolitiska aforismerna i ”De obekymrade” kommer nu en ny form av undanglidande försvarstal: en essäsamling som propagerar för ett spirituellt snarare än moraliskt liv, där lyx inte är något att skämmas över … När Engdahl hävdar att ”moral är de andras känsla – omgivningens känsla, mängdens känsla”
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Varia
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Oíche Chiúin, Stille Nacht, Silent Night
Lars Pålsson Syll writes The Christmas Oratorio
Lars Pålsson Syll writes Konsten att leva
Lars Pålsson Syll writes Die hinkende Logik hinter der Schuldenbremse
Horace Engdahls nya försvarstal
En fiktiv dialog med en skotsk 1700-talsfilosof på spårvagnen genom Göteborg – det låter som en usel idé. Rentav pinsam. Men har man Horace Engdahls bildning, stil och värdighet kan man uppenbarligen förvandla ett sådant upplägg till en bladvändare.
Värdigheten, förresten. Den är fortfarande sårad efter metoo-skandalen vid Svenska Akademien, där Engdahl försvarade sin vän Jean-Claude Arnaults rätt att leva ”vivörliv”. Efter de könspolitiska aforismerna i ”De obekymrade” kommer nu en ny form av undanglidande försvarstal: en essäsamling som propagerar för ett spirituellt snarare än moraliskt liv, där lyx inte är något att skämmas över …
När Engdahl hävdar att ”moral är de andras känsla – omgivningens känsla, mängdens känsla” och likställer ”att fälla moraliska domar” med ”att prata smörja” framstår det mest som ett uttryck för illa dold bitterhet mot samtiden.
Om det, mot förmodan, fortfarande skulle råka föreligga minsta tvivel om vad fransk-inspirerad postmodernism leder till inom humaniora och samhällsvetenskap, är det bara att läsa Horace Engdahl. Så länge han har figurerat i media — på 1980- och 1990-talen mest i DN och Kris, numera oftast i en TV nära dig — har det signalerats att nu är det dags för obegripliga och tyckmyckentrutade ordkaskader med vilka det ska spinnas verbal och substanslös mumbo jumbo. I SVT:s granskning av turerna kring ‘kulturpersonligheten’ och Svenska Akademien trädde detta überpretto äntligen fram i all sin nakna ynklighet. Förhoppningsvis ska det väl äntligen snart bli slut på all vurm för låtsas-radikal fransk postmodernism i vårt avlånga land …
Jag avskyr människor med dålig ekonomi och gör mitt bästa för att undvika dem … Höjdpunkten är när de faller i gråt vid anblicken av den samlade mängden obetalda räkningar och skyhöga räntor på lättvindiga lån. När jag ser dessa dagdrömmande våp, längtar jag efter de riktiga människorna, de fattiga och de rika, som vet vilka de är och lever utan illusioner.
Horace Engdahl