Kriminalitet och forskning

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Men kartläggning och analyser av detta slags släktbaserade nätverk som genom hot om våld och trakasserier ut­övar stor makt i invandrartäta förortsområden och genom detta allvarligt förhindrar integration lyser med sin frånvaro …

I Sverige får man ha vilka värderingar man vill. Att omfatta och propagera för till exempel kommunistiska, islamistiska, kristna, reaktionära, feministiska, patriarkala och även totalitära värderingar ingår i de fri- och rättigheter som grundlagen stadgar.

Men, i Sverige måste man, vilka värderingar man än har och vill propagera för, följa den svenska lagstiftningen. Och det är på denna punkt som den typ av kriminella släktbaserade nätverk som Bäckström Lerneby så förtjänstfullt lagt i dagen är synnerligen problematiska. Vad boken visar är att dessa nätverk i sin lokala miljö etablerar en egen rättsordning som i långa stycken strider mot svensk lag.

Man måste fråga sig varför det är journalistiska insatser och inte forskning som kartlagt och belyst konsekvenserna av detta problem. Ett möjligt skäl till bristen på forskning kan vara områdets ideologiska och politiska laddning. Detta kan ha lett till att forskare som velat ifrågasätta den etablerade bilden av integrationsproblematiken som ett strukturellt problem drivet av majoritetsbefolkningens diskriminering, inte har kunnat verka inom området.

Peter Esaiasson & Bo Rothstein

Att det finns en ideologisk och politisk laddning tror jag är en riktig  hypotes när det gäller förklaringen till att så lite forskning bedrivs på området.

Ett talande exempel är reaktionerna på Brottsförebyggande rådets rapport häromåret där kopplingen mellan den stora migrantströmmen år 2015 och den efterföljande ökningen av rapporterade sexbrott diskuterades. Slutsatsen av de övergripande tentativa analyserna och osäkra skattningarna var att sambandet är “svagt”.

Detta hindrade dock inte Jerzy Sarnecki från att i DN påstå att studien ”visar att invandringsvågen inte har påverkat antalet sexualbrott”. Vilket ju är minst sagt anmärkningsvärt eftersom Brå:s rapport inte över huvud byggde på härkomstdata!

Män födda i utlandet är kraftigt överrepresenterade bland de som dömts för att ha begått våldtäkt i Sverige. Detta är fakta — och just därför kan man ju undra varför ledande svenska politiker och brottsforskare inte tyckt att det har varit viktigt eller speciellt intressant att statistiskt belägga våldtäktsmännens etnicitet. Skälet som åberopats — inte minst av Sarnecki — är att man TROR sig veta att de huvudsakliga orsaksfaktorerna är socio-ekonomiska och att fokus på etnicitet bara skulle spela rasism och utlänningsfientlighet i händerna.

Detta försök till bortförklaring är inget konstigt eller ovanligt — åtminstone om vi talar om politik och medier. Där sysslar man dagligen med den typen av resonemang som bygger på haltande logik och halvsanningar. Mer anmärkningsvärt och mer kritisabelt är det när även forskare hänger sig åt dylikt.

För de flesta sociala fenomen föreligger mekanismer och orsakskedjor som till stor del ytterst går att hänföra till socio-ekonomiska faktorer. Så även med stor sannolikhet när det gäller våldsbrott och mer specifikt våldtäktsbrott. Detta betyder dock inte att man vid exempelvis en statistisk regressionsanalys med ‘konstanthållande’ av socio-ekonomiska variabler helt restlöst skulle i någon kausal mening kunna trolla bort andra viktiga faktorer som etnicitet, kultur, etc.

Och detta är pudelns kärna! Socio-ekonomiska faktorer ÄR viktiga. Men så även andra faktorer. Att dessa i någon mening skulle kunna uppfattas som ‘känsliga’ att kartlägga är inget försvar för att i vetenskapliga sammanhang blunda för dem — något som borde vara självklart för alla forskare och myndighetsföreträdare.

Inte minst Sarnecki har under lång tid och vid upprepade tillfällen tvärsäkert hävdat att våldtäkter bara kan förstås och förklaras som resultat av socio-ekonomiska faktorer. Några entydiga evidensbaserade forskningsresultat som skulle kunna utgöra grund för denna tvärsäkerhet föreligger dock inte.

Att hävda att det kan finnas andra ‘förklaringsfaktorer’ — som t ex etnicitet och kultur — stämplas som ‘farligt.’ Detta är långt ifrån första gången i historien som ny kunskap, data och vetenskapliga teorier ifrågasätts utifrån en rädsla för att de kan ha negativa samhälleliga konsekvenser (Galileos och Darwins nya fakta och kunskaper om astronomi och evolution möttes först med invändningar och krav på hemlighållande från dåtidens etablissemang).

‘Fakta sparkar’ som Gunnar Myrdal brukade säga. Att av rädsla för att fakta kan missbrukas välja att mörklägga information om stora och viktiga samhällsproblem som brott och våld är fullständigt oacceptabelt. Det är ett svek både mot samhället i stort och de personer som utsätts för brotten och våldet.

Mer — inte mindre — fakta och kunskap, är en förutsättning för att på ett effektivt sätt kunna minska förekomsten av våld och brott i vårt samhälle. Ett samhälle måste ha förtroende för sina medborgares förmåga att hantera information. Avsaknad av det förtroendet är något som vi förknippar med auktoritära samhällen. I en demokrati mörklägger man inte information!