Det finanspolitiska ramverket — ett allvarligt feltänk Den ekonomiska krisen i kölvattnet på coronapandemin är inte en vanlig konjunkturnedgång utan en exceptionell situation. Väldiga summor satsas nu för att hålla företag och löntagare under armarna och ge nödhjälp till sjukvården. I coronakrisen spår har majoriteten av drabbade länder i världen ökat sin skuldkvot betydligt. Även i Sverige har skuldkvoten ökat. Denna typ av unika händelse blir därför en möjlighet att justera det svenska skuldankaret – som redan innan krisen låg långt under EU:s skuldgräns och nästan omatchat lågt i jämförelse med andra europeiska länders skuldkvoter … Att försöka ”ta tillbaka” de pengar dagens krissatsningar kostat och återgå till en skuldkvot om 35% av BNP vore både
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Klas Eklunds ‘Vår ekonomi’ — lärobok med stora brister
Lars Pålsson Syll writes Ekonomisk politik och finanspolitiska ramverk
Lars Pålsson Syll writes NAIRU — a harmful fairy tale
Lars Pålsson Syll writes Isabella Weber on sellers inflation
Det finanspolitiska ramverket — ett allvarligt feltänk
Den ekonomiska krisen i kölvattnet på coronapandemin är inte en vanlig konjunkturnedgång utan en exceptionell situation. Väldiga summor satsas nu för att hålla företag och löntagare under armarna och ge nödhjälp till sjukvården. I coronakrisen spår har majoriteten av drabbade länder i världen ökat sin skuldkvot betydligt. Även i Sverige har skuldkvoten ökat. Denna typ av unika händelse blir därför en möjlighet att justera det svenska skuldankaret – som redan innan krisen låg långt under EU:s skuldgräns och nästan omatchat lågt i jämförelse med andra europeiska länders skuldkvoter …
Att försöka ”ta tillbaka” de pengar dagens krissatsningar kostat och återgå till en skuldkvot om 35% av BNP vore både onödigt och kontraproduktivt för återhämtningen .. De skulder som krissatsningarna ger upphov till bör istället genom ett förändrat finanspolitiskt ramverk sakta ”smälta bort” genom tillväxt och inflation, såsom varit fallet efter flera tidigare allvarliga kriser. I slutändan bör även statsskulden tillåtas att landa på en högre nivå än tidigare skuldankare.
Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om statsskuld och budgetunderskott är att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.
Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakade av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i en lågkonjunktur ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av.
I stället för att ”värna om statsfinanserna” — med det finanspolitiska ramverkets i grunden feltänkta överskottsmål, skuldankare och utgiftstak –bör man se till att värna om samhällets framtid. Problemet med en statsskuld i en situation med historiskt låga räntor är inte att den är för stor, utan för liten.
Vad många politiker och mediala “experter” inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.
En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare (den offentliga sektorns finansiella nettoposition är positiv).
En statsskuld — idag ligger den i Sverige på drygt 20% av BNP — är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere den konsoliderade bruttoskulden (‘Maastrichtskulden’) till 35 % av BNP på medellång sikt. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges.
Den svenska utlandsskulden och den konsoliderade statsskulden är historiskt låga. Som framgår av ‘Maastrichtskulden’ hör Sverige till de EU-länder som har allra lägst offentlig skuldsättning. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför i efterdyningarna av coronaviruset — hur kriget i Ukraina påverkar global och svensk ekonomi är i dagsläget, för att citera Ekonomistyrningsverkets senaste prognos, “ytterst oklart” — är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna” om statsfinanserna bör en ansvarsfull regering se till att värna om samhällets framtid.
Budgetunderskott och statsskuld är inte Sveriges problem idag. Och att fortsatt prata om att “spara i ladorna” är bara ren dumhet.