Den svenska skolans extrema olikvärdighet

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Den svenska skolans extrema olikvärdighet

En intressant fråga är hur stor del av elevernas resultat som skolan egentligen kan förklara.

En lämplig utgångspunkt för att ta sig an denna fråga är bilaga 7 i senaste Långtidsutredningen (LU) … I likhet med en likaledes gedigen rapport från Skolverket landar LU i att vilken skola eleverna går på kan förklara mellan 2 och 5 procent av den totala spridningen i elevernas kunskapsresultat. LU sammanfattar med att huvuddelen av resultatskillnaderna mellan skolor kan hänföras till elevsortering eller skolsegregation …

LU landar i att det finns en betydande spridning i grundskolors uppmätta kvalitet. Mellan de bästa och sämsta skolorna skiljer ungefär en standardavvikelse, vilket översatt till betyg motsvarar ungefär 70 meritpoäng.

Vad LU säger är alltså att om man placerar en slumpvis vald elev på en av landets bästa grundskolor så kan hen förväntas gå ut med 265 meritpoäng. Samma elev kan förväntas lämna en av landets sämsta grundskolor med 195 meritpoäng. Den som undrar om denna skillnad är stor kan fråga en niondeklassare om vad det innebär att söka till gymnasiet med 265 snarare än 195 meritpoäng …

Skolsystemets extrema olikvärdighet till trots så beror bara 20 procent av resultatspridningen på vilken skola som eleven råkat hamnat på. Annorlunda uttryckt så beror 80 procent av resultatspridningen på elevunderlaget medan bara 20 procent beror på vad som händer i klassrummen. Att starka elever på dåliga skolor presterar bättre än svaga elever på bra skolor kan inga realistiska kvalitetsskillnader mellan skolor ändra på …

Den normativa frågan blir naturligtvis hur stor andel av resultatspridningen som skolan kan tillåtas förklara innan den anses vara oacceptabelt olikvärdig. I ljuset av ovanstående skulle nog de flesta säga att 20 procent är på tok för mycket, men hur är det egentligen med fem? Svaret bör lämpligen avges utan kännedom om vilken skola de egna barnen råkar gå på.

Jonas Vlachos

I Sverige år 2022 låter vi fortfarande friskolekoncerner med undermålig verksamhet få plocka ut skyhöga vinster — vinster som den svenska staten gladeligen låter dessa koncerner ta av vår skattefinansierade skolpeng. Dessa smarta välfärdsplundrare har överlag en högre lönsamhet än näringslivet i sin helhet, men när man väl plundrat färdigt lämnar man över problemen och eleverna till den förkättrade offentliga sektorn.

Många är med rätta upprörda och de som är kritiska till privatisering av vård och skola har haft gyllene tillfällen att tydligt och klart tala om att man nu vill se till att undanröja möjligheterna för vinstdrivande bolag att verka inom vård, omsorg och skola.

Men så har inte skett. Istället har det kommit en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner. När privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så tror man att just det som man ville bli av med — regelverk och ‘byråkratisk’ tillsyn och kontroll — skulle vara lösningen.

Ett flertal undersökningar har på senare år  visat att det system vi har i Sverige med vinstdrivande skolor leder till att våra skolor blir allt mindre likvärdiga — och att detta i sin tur bidrar till allt sämre resultat. Ska vi råda bot på detta måste vi ha ett skolsystem som inte bygger på ett marknadsmässigt konkurrenstänk där skolor istället för att utbilda främst ägnar sig åt att ragga elever och skolpeng, utan drivs som icke-vinstdrivna verksamheter med kvalitet och ett klart och tydligt samhällsuppdrag och elevernas bästa för ögonen.

Sverige har varit internationellt unikt genom att tillåta vinstuttag i friskolor. En lagändring skulle här innebära att Sverige i likhet med andra länder omöjliggör vinstutdelning på friskolor finansierade med offentliga medel. Detta skulle också innebära att vi får en lagstiftning som går hand i hand med vad svenska folket tycker, eftersom opinionsundersökningar gång visat att en klar majoritet anser att friskolor ska vara skyldiga att återinvestera hela överskottet i skolan.

Man ska komma ihåg att det striden gäller egentligen inte är om verksamheter får gå med vinst eller inte, eftersom en vinst — ett överskott — som återinvesteras i verksamheten är en förutsättning för att skolor ska kunna överleva och utvecklas på sikt. Vad striden gäller är vinstdelning — om vinsten ska få lov att lämna verksamheten i form av t. ex. aktieutdelning. Detta avspeglas också i val av bolagsform och vilka aktörer skolföreträdare värnar. De som prioriterar lönsamhet och finansiärer, väljer ofta att driva verksamheten i bolagsform eftersom det underlättar för externa finansiärer att få avkastning på satsat kapital. De flesta av dagens friskolor drivs i bolagsform och de största skolkoncernerna ägs numera av riskkapitalbolag vars huvudsakliga syfte är att förvärva företag för att så snart som möjligt avyttra dem med vinst.

Vi vet idag att friskolor driver på olika former av etnisk och social segregation, påfallande ofta har låg lärartäthet och dåliga skolresultat, och i grund och botten sviker resurssvaga elever. Att dessa verksamheter ska premieras med att få plocka ut vinster på våra skattepengar är djupt stötande. I ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och demokrati borde det vara självklart att skattefinansierade skolor inte ska få drivas med vinst och vinstutdelning som främsta ledstjärnor

De politisk partierna måste droppa sina ideologiska skygglappar och inse att en och annan helig ko måste slaktas om vi ska få rätt på svensk skola. När skolfakta sparkar så får man vara så god att ändra kurs.

Jag har sagt det förr — och jag säger det igen: kommunaliseringen av skolan och införandet av friskolesystemet är den största floppen någonsin i svensk utbildningspolitisk historia. Men misstag går att rätta till. Som den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes brukade säga: “When I’m wrong, I change my mind.”

Staten bör åter — om vi ska ha en rimlig chans nå målet om en likvärdig skola — få det övergripande ansvaret för vårt skolsystem.