by Publiceringen av Finansdepartementets långtidsutredning och den inledda översynen av budgetramverket har startat en livlig debatt. Själv har jag i en bilaga till utredningen – liksom den – förordat ett underskottsmål på 0,5 procent av bnp i stället för dagens överskottsmål på 1/3 procent av bnp och att skuldankaret, riktmärket för den offentliga sektorns skuld, höjs från 35 till 45-50 procent av bnp. Förslagen har från flera håll i högt tonläge kritiserats för att utgöra ett farligt paradigmskifte … Man ska komma ihåg att det skuldbegrepp som diskuteras avser bruttoskulden i den offentliga sektorn. Sektorn har i dag, när ålderspensions-systemet inkluderas, så stora finansiella tillgångar att dess finansiella nettoställning (skillnaden mellan finansiella tillgångar och
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics, Politics & Society
This could be interesting, too:
Merijn T. Knibbe writes ´Extra Unordinarily Persistent Large Otput Gaps´ (EU-PLOGs)
Peter Radford writes The Geology of Economics?
Lars Pålsson Syll writes Årets ‘Nobelpris’ i ekonomi — gammal skåpmat!
Lars Pålsson Syll writes Germany’s ‘debt brake’ — a ridiculously bad idea
Publiceringen av Finansdepartementets långtidsutredning och den inledda översynen av budgetramverket har startat en livlig debatt. Själv har jag i en bilaga till utredningen – liksom den – förordat ett underskottsmål på 0,5 procent av bnp i stället för dagens överskottsmål på 1/3 procent av bnp och att skuldankaret, riktmärket för den offentliga sektorns skuld, höjs från 35 till 45-50 procent av bnp.
Förslagen har från flera håll i högt tonläge kritiserats för att utgöra ett farligt paradigmskifte …
Man ska komma ihåg att det skuldbegrepp som diskuteras avser bruttoskulden i den offentliga sektorn. Sektorn har i dag, när ålderspensions-systemet inkluderas, så stora finansiella tillgångar att dess finansiella nettoställning (skillnaden mellan finansiella tillgångar och bruttoskuld) är positiv och utgör drygt 28 procent av bnp. Även med en bruttoskuld på 45-50 procent av bnp, kan nettoställningen antas förbli positiv, runt 10 procent av bnp.
I SVT:s Agenda (21/1) varnade finansminister Elisabeth Svantesson för att den större skuld som ett underskottsmål leder till lägger en börda på framtida generationer. Det är dock inte självklart, utan beror på relationen mellan bnp-tillväxt och statsskuldränta. Om tillväxten överstiger räntan, äts det ökade budgetutrymme som ett mindre ambitiöst saldomål medför bara delvis upp av högre räntekostnader i framtiden. Då kan de offentliga utgifterna ökas (eller skatterna sänkas), inte bara på kort utan också på lång sikt.
Som vi alla vet har det funnits en besatthet av statliga budgetunderskott sedan finaskrisen år 2008. Idéerna om åtstramningspolitikens nödvändighet kokar i grund och botten ner till förhoppningen att om du minskar underskotten kommer tilltron till företagande att få företagare att investera.
Men oavsett hur mycket tilltro du har till de åtgärder som myndigheterna följer kan det inte förvandla dåliga åtstramningspolitiska åtgärder till bra jobbskapande åtgärder. Åtstramningsåtgärder och överentusiastisk och enfaldig fixering vid monetära åtgärder och inflation är inte vad som krävs för att få våra haltande ekonomier att komma ur deras nuvarande tillstånd av limbo.
I EU är det idag bara Spanien och Grekland som har högre arbetslöshet än Sverige. Åtstramningsillusionen hjälper oss inte att minska dagens svenska arbetslöshet på 8% — och det gör inte heller diskussioner om budgetunderskott där ekonomer och politiker tycks tro att nedskärningar av statliga budgetar skulle hjälpa oss ur recessioner och nedgångar. I en situation där monetära åtgärder har blivit alltmer försvagade är lösningen inte fiskal åtstramning, utan fiskal expansion!
Vi kommer inte att komma ur den nuvarande ekonomiska stagnationen så länge vi fortsätter att vara besatta av den vansinniga idén att åtstramning är det universella botemedlet. När en ekonomi redan befinner sig i en svår situation kan man inte bara skära ned på statliga utgifter. Att minska statliga utgifter minskar den totala efterfrågan. Lägre total efterfrågan innebär lägre skatteintäkter. Lägre skatteintäkter innebär ökade underskott – och krav på ännu mer åtstramning. Och så vidare, och så vidare …
Dagens inflationfixerade ekonomisk-politiska debatt visar med all tydlighet att ekonomer har en tendens att bli uppslukade av sina egna teorier och modeller, och glömmer bort att bakom siffrorna och abstraktionerna finns en verklig värld med verkliga människor. Verkliga människor som får betala dyrt för fundamentalt felaktiga doktriner och rekommendationer. Som alltid på marknaden är det de resurssvaga som i sista hand får stå för notan …
Riksbanken har i princip bara ett enda verktyg att ta till — räntan. Och visst kan man använda den ‘hammaren’ för att försöka råda bot på prisstegringsspiralen. Men är det något historien har lärt oss så är det att det sannolikt bara lyckas till priset av ökad arbetslöshet och försämrad välfärd. Inflationen i dag är inte i första hand ett efterfrågeproblem. Det handlar mer om utbudet. Och ett förfelat användande av medicin kan tyvärr leda till att patienten bara blir ännu sjukare …
Den debatt vi de senaste veckorna sett segla upp om det finanspolitiska ramverket är välkommet. Den visar också på att det är hög tid att bryta mot mainstreamekonomernas konsensus kring penningpolitikens primat (och att en aktiv finanspolitik bara skulle vara aktuell bedriva när vi befinner oss i lägen med extremt låg ränta) när det gäller att lösa ekonomisk-politiska problem. Den ekonomiska politiken har länge nog haltat runt på ett ben. Vi är utrustade med två ben. För att röra oss stadigt framåt är det bäst att nyttja dem båda..
Vi måste på allvar börja våga använda finanspolitiken. För att få fart på ekonomin behöver vi både en penningpolitisk och en finanspolitisk dynamo. Det är med andra ord hög tid att skrota förlegade och kontraproduktiva överskottsmål och utgiftstak!
Räntepolitikens ineffektivitet idag är mer än något annat ett kvitto på att den nyliberala åtstramningspolitiken nått vägs ände. Om den inte ersätts — och det snart — med en mer expansiv och jobbinriktad ekonomisk politik ser den svenska ekonomins framtid allt annat än ljus ut.
