Nu är det dags att kasta finanspolitikens tvångströja

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Detta överskottsmål, som kanske låter sunt och försiktigt och utgörande en del av vårt lutherska kulturarv och därmed en del av vår ”svenska identitet”, är enligt min mening både feltänkt och djupt förankrad i den 90-tals ideologi som få säger sig bekänna sig till idag, ”nyliberalismen”. Den är ett verktyg för att begränsa och hålla den offentliga sektorn på plats och inget annat. Dess förmenta fruktbarhet grundar sig på en falsk historieskrivning om den svenska 90-talskrisen, att problemet då var en skenande statsskuld och en allt för reglerad ekonomi …

Problemet då var egentligen en skenande privat skuldsättning (jag satt på första parkett som kreditriskanalytiker) efter 80-talets kreditavreglering, i kombination med en fast valutakurs, och inte minst en Riksbank som inte förstod sitt eget och landets bästa.

Att staten tar på sig skulder är inget farligt. Det gäller i synnerhet om den lånar i sin egen valuta, vilket svenska staten kan göra. Risken för att inte kunna betala tillbaka den, vilket i sig inte behövs, är i princip noll. Det vill säga det är den skuld som har lägst kreditrisk av alla skulder som tas upp i svenska kronor. Man måste förstå att en ekonomi behöver skuldsedlar för att fungera. För skuldsedlar är våra betalningsmedel.

Per Lindvall

Egentligen är det märkligt att många politiker och den ekonomiska mainstreamteorins företrädare inget verkar vilja lära av historien och åter under senaste tiden stått tämligen handfallna i efterdyningarna av de senaste årens inflationsdrivande ‘utbudschocker’. Speciellt erfarenheterna av den stora depressionen under mellankrigstiden borde annars vara lärorika.

När depressionen drabbade 1930-talets industrivärld visade sig den ekonomiska teorin inte vara till någon större hjälp att komma ur situationen. Den engelske nationalekonomen John Maynard Keynes såg behovet av att utveckla en ny teori som på bröt mot den etablerade sanningen. I The General Theory of Employment, Interest and Money (1936) presenterade han sitt alternativ.

Vad som behövs nu är upplyst handling grundad på relevant och realistisk ekonomisk teori av det slag som Keynes står för. Den överhängande faran är att vi inte får fart på konsumtion och kreditgivning. Förtroende och effektiv efterfrågan måste återupprättas.

Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om statsskuld och budgetunderskott är att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.

Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakad av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in (och låt oss inte heller glömma att om vi inte bara ser på statens skulder utan också på dess tillgångar, så är statens nettoskuldsättning negativ). Om staten till exempel i ett läge med hög arbetslöshet — som i Sverige idag —  ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars i stort legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av. Och även om detta inte skulle uppnås fullt ut så förbättras det ekonomiska läget därför att låntagare med dåliga balansräkningar ersätts med de som har bättre.

I stället för att ‘värna om statsfinanserna’ bör man se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en åtstramningspolitik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt att regeringar och ekonomi-professorer ännu inte insett att problemet med en statsskuld oftast inte är att den är för stor, utan för liten.

Nu har regeringen utlovat att man ska låta statsskulden öka och det verkar som om partierna i regeringsunderlaget är överens om att att slopa överskottsmålet i det finanspolitiska ramverket och ersätta det med ett balansmål istället för att möjliggöra stora infrastruktursatsningar och få fart på ekonomin.

Det är väl bra — men långt ifrån tillräckligt! Det enda vettiga i dagens situation är så klart att man skulle ha ett underskottsmål och möjliggöra ännu större nödvändiga investeringar i välfärd och underhåll av vår infrastruktur. Med de problem svensk ekonomi brottas med idag duger inga harhjärtade halvmesyrer!

Man skulle kanske nästan kunna få för sig att ‘vi är alla keynesianer nu.’ Men låt oss inte ropa hej än. Först behöver vi se att det här verkligen är ett paradigmskifte, så att det inte blir som tidigare — när väl den värsta krisen är över, är det ‘business as usual’ och Göran Perssons mantra ‘den som är satt i skuld är icke fri’ dammas av igen och sätts på piedestal …