by Jämviktsarbetslöshet — ett farligt och missvisande mått med kända brister Trots, eller kanske tack vare, de goda utsikterna varnar flera bankekonomer för att ekonomin nu är på väg in i en överhettning. Konjunkturinstitutet (KI) uttrycker oro över att finanspolitiken riskerar bli för expansiv. Myndigheten menar att budgetmålet riskerar att inte hålla samtidigt som det råder brist på strukturella reformer för att minska arbetslösheten på sikt. Trots sjunkande arbetslöshet i dag ser KI därmed framför sig att arbetslösheten kommer att stiga om några år. En grund för denna farhåga är KIs beräkningar av jämviktsarbetslösheten. Jämviktsarbetslöshet är ett mått på den nivå på arbetslösheten som återspeglar långsiktig balans i ekonomin, dvs. den nivå på
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Klas Eklunds ‘Vår ekonomi’ — lärobok med stora brister
Lars Pålsson Syll writes Ekonomisk politik och finanspolitiska ramverk
Lars Pålsson Syll writes NAIRU — a harmful fairy tale
Lars Pålsson Syll writes Isabella Weber on sellers inflation
Jämviktsarbetslöshet — ett farligt och missvisande mått med kända brister
Trots, eller kanske tack vare, de goda utsikterna varnar flera bankekonomer för att ekonomin nu är på väg in i en överhettning. Konjunkturinstitutet (KI) uttrycker oro över att finanspolitiken riskerar bli för expansiv. Myndigheten menar att budgetmålet riskerar att inte hålla samtidigt som det råder brist på strukturella reformer för att minska arbetslösheten på sikt. Trots sjunkande arbetslöshet i dag ser KI därmed framför sig att arbetslösheten kommer att stiga om några år.
En grund för denna farhåga är KIs beräkningar av jämviktsarbetslösheten. Jämviktsarbetslöshet är ett mått på den nivå på arbetslösheten som återspeglar långsiktig balans i ekonomin, dvs. den nivå på arbetslösheten som är förenlig med att lönerna ökar i lagom takt och inflationen därmed hålls stabilt nära inflationsmålet. Om arbetslösheten sjunker under den nivån uppstår obalanser som på sikt gör att den börjar stiga igen. Den tydligaste effekten av en arbetslöshet under jämviktsnivån är en stigande inflationstakt. Jämviktsarbetslöshet är ett teoretiskt begrepp och nivån räknas fram på ett komplicerat sätt och med många osäkra antaganden. KI skriver själva att deras beräkning ska tolkas som ungefärlig eftersom bedömningen är osäker. Att osäkerheten kring beräkningar av jämviktsarbetslösheten är stor och att dess användbarhet som vägledare i policybeslut därmed är begränsad har varit känt länge. Den faktiska jämviktsarbetslösheten är inte observerbar ens i efterhand …
Bedömningar av jämviktsarbetslösheten riskerar att få en alltför stor roll i politiken, sett till de stora osäkerheter som är förknippade med beräkningarna. En syn att en kommande överhettning på arbetsmarknaden riskerar att bli skadlig de närmaste åren och att finanspolitikens inriktning 2018 därmed måste innebära åtstramning framöver kan i stället anta formen av en självuppfyllande profetia. Så länge finanspolitiken kan vara expansiv utan att Riksbanken höjer räntan kan den sänka arbetslösheten. Att diskutera åtstramning redan i dag innebär att vi riskerar att parkera arbetslösheten på dagens 7 procent utan att ta reda på om det är möjligt att sänka den ytterligare. Fokus för finans- och penningpolitiken bör snarare vara hur de kan bidra till möjligheter för en ännu bättre utveckling på arbetsmarknaden än den som ligger i prognoserna.
Med tanke på det nästintill obefintliga empisk-statistiska stöd som jämviktsarbetslöshets-begreppet — med rötter i Milton Friedmans ‘naturliga arbetslöshet’ och NAIRU — har, är det minst sagt anmärkningsvärt att mainstream ekonomer fortsätter använda det. Det är svårt att undgå misstanken att det till stor del handlar om ideologiska motiv. Med inställningen att full sysselsättning är omöjlig att uppnå kan högerpolitiska förslag om fortsatt nedmontering av det svenska välfärdssamhället och åtstramningspolitik ges ett skimmer av vetenskaplighet.
Om man skalar bort den övliga tekniska mumbo jumbon som vi nationalekonomer så ofta tyvärr hänger oss åt, kvarstår det enkla faktum att det som verkligen styr den på vaga och ifrågasättbara grunder beräknade ‘jämviktsarbetslösheten’ är den faktiskt uppmätta arbetslösheten. Varför Konjunkturinstitutet, Riksbanken och Finansdepartementet då ska lägga en massa pengar och datortid på att kalkylera denna ‘jämviktsarbetslöshet’ är svårt att förstå. Varför inte lägg resurserna på att få ner den verkliga arbetslösheten istället?
Bland de som likväl försvarar jämviktsarbetsbegreppet — inklusive en del LO-ekonomer — brukar det ofta framföras att det trots sina brister är en “bra tankeram.”
Verkligen?
NAIRU och andra jämviktsarbetslöshetsbegrepp fungerar i själva verket inte alls bra som tankeram. I själva verket fungerar de — som inte minst senare tids forskning av exempelvis Engelbert Stockhammer (2011), Özlem Onaran (2012), Roger Farmer (2010), Storm & Naastepad (2012) och andra övertygande visat — monumentalt dåligt som just tankeram.
Så varför detta fasthållande vid ett begrepp som alla — inklusive dess försvarare — medger är dåligt teoretiskt underbyggt och empiriskt nästintill omöjligt att skatta?
I vanliga fall brukar vi inom vetenskapen kassera icke-falsifierbara teorier. Det är hög tid att också göra det med jämviktsarbetslöshetsbegreppet.