‘Svenska nyheter’ och friskolorna

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

‘Svenska nyheter’ och friskolorna

I Sverige år 2018 låter vi friskolekoncerner med undermålig verksamhet få plocka ut skyhöga vinster – vinster som den svenska staten gladeligen låter dessa koncerner ta av vår skattefinansierade skolpeng. Dessa smarta välfärdsplundrare har överlag en högre lönsamhet än näringslivet i sin helhet, men när man väl plundrat färdigt lämnar man över problemen och eleverna till den förkättrade offentliga sektorn.

Följdriktigt har vinstdrivande företag – både inom vård- och skolsektor – diskuterats mycket det senaste året. Många är med rätta upprörda och de som är kritiska till privatisering av vård och skola har haft gyllene tillfällen att tydligt och klart tala om att man nu vill se till att undanröja möjligheterna för vinstdrivande bolag att verka inom vård, omsorg och skola.

Men så har inte skett. Istället har det – inte minst från Svenskt Näringsliv och landets alla ledarskribenter – kommit en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner.

Men vänta lite nu! Var det inte så att när man på 1990-talet påbörjade systemskiftet inom välfärdssektorn ofta anförde som argument för privatiseringarna att man just skulle slippa den byråkratiska logikens kostnader i form av regelverk, kontroller och uppföljningar? Konkurrensen – denna marknadsfundamentalismens panacé – skulle ju göra driften effektivare och höja verksamheternas kvalitet.

Och nu när privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så tror man att just det som man ville bli av med – regelverk och “byråkratisk” tillsyn och kontroll – skulle vara lösningen.

Ska man genomföra de åtgärdspaket som förs fram undrar man ju hur det går med den där effektivitetsvinsten. Kontroller, uppdragsspecifikationer, inspektioner kostar ju pengar och hur mycket överskott blir det då? Och hur mycket värd är den där “valfriheten” när vi ser hur den gång på gång bara resulterar i verksamhet där vinst genereras genom kostnadsnedskärningar och sänkt kvalitet?

Därutöver kan man klart också fråga sig varför samhället ska lägga omfattande resurser på att granska och inspektera skol- och vårdföretag vars verksamhet ständigt verkar ge upphov till skandaler, resursslöseri, försämrad kvalitet och allt sämre resultat.

Som jag själv skrev för nu mer än tio år sedan i boken Vad bör kommunerna göra? (Jönköping University Press, 2002):

All form av ekonomisk verksamhet bygger på eller inbegriper någon form av delegering. En part (uppdragsgivaren, principalen, beställaren) vill att en annan part (uppdragstagaren, agenten, utföraren) ska utföra en viss uppgift. Grundproblemet är hur beställaren ska få utföraren att utföra uppdraget på det sätt som beställaren önskar …

Det finns en uppenbar fara i att basera ersättningssystem på enkla objektiva mått när det vi vill ersätta i själva verket har flera och komplexa dimensioner, exempelvis ersättning efter antal utskrivna patienter, lärarlöner kopplade till betyg eller dylikt. Ofta har kommunala verksamheter denna karaktär av “fleruppgiftsverkamhet” och då fungerar ofta inte incitamentkontrakt eller provisioner. I sådana fall kan “byråkratier” vara mer ändamålsenliga än marknader …

Effektiv resursanvändning kan aldrig vara ett mål i sig. Däremot kan det vara ett nödvändigt medel för att nå uppsatta mål. Välfärdsstatens vara eller icke vara är därför i grunden inte bara en fråga om ekonomisk effektivitet, utan också om våra föreställningar om ett värdigt liv, rättvisa och lika behandling.

Så grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion eller krav på långsiktigt engagemang. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra välfärdsinrättningar eller om det ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om den gemensamma välfärdssektorn ska styras av demokrati och politik eller av marknaden. Ingen borde svaja i denna fråga.

Internationella jämförelser visar att det system vi har i Sverige med vinstdrivande skolor leder till att våra skolor blir allt mindre likvärdiga – och att detta i sin tur bidrar till allt sämre resultat. Ska vi råda bot på detta måste vi ha ett skolsystem som inte bygger på ett marknadsmässigt konkurrenstänk där skolor istället för att utbilda främst ägnar sig åt att ragga elever och skolpeng, utan drivs som icke-vinstdrivna verksamheter med kvalitet och ett klart och tydligt samhällsuppdrag och elevernas bästa för ögonen.

Eftersom det redan idag finns möjlighet att organisera en verksamhet – och det gäller även för aktiebolag – i former som inte syftar till vinst och vinstutdelning, ser jag inte heller riktigt vitsen med de krav som nu förs fram från både opposition och regering om att nya friskoleägare ska förbinda sig att driva sina skolor i minst tio år för att bli godkända.

Sedan år 2006 finns det möjlighet att bilda aktiebolag med särskild vinstutdelningsbegränsning. Reglerna för denna bolagsform har till syfte att säkerställa att vinsten huvudsakligen stannar kvar i bolaget.

Kruxet är bara att användningen av denna bolagsform är frivillig. Genom att istället kräva att friskolor som drivs i bolagsform måste drivas som bolag med särskild vinstutdelningsbegränsning skulle man mycket effektivt kunna begränsa riskkapitalister och mindre serösa företagare incitament och möjligheter att driva skolor i vinstintresse.

Sverige har varit internationellt unikt genom att tillåta vinstuttag i friskolor. En lagändring skulle här innebära att Sverige in likhet med andra länder omöjliggör vinstutdelning på friskolor finansierade med offentliga medel. Detta skulle också innebära att vi får en lagstiftning som går hand i hand med vad svenska folket tycker, eftersom ett flertal opinionsundersökningar under de senaste åren visat att en klar majoritet anser att friskolor ska vara skyldiga att återinvestera hela överskottet i skolan.

Man ska komma ihåg att det striden gäller egentligen inte är om verksamheter får gå med vinst eller inte, eftersom en ”vinst” – ett överskott – som återinvesteras i verksamheten är en förutsättning för att skolor ska kunna överleva och utvecklas på sikt. Vad striden gäller är vinstdelning – om vinsten ska få lov att lämna verksamheten i form av t. ex. aktieutdelning. Detta avspeglas också i val av bolagsform och vilka aktörer skolföreträdare värnar. De som prioriterar lönsamhet och finansiärer, väljer ofta att driva verksamheten i bolagsform eftersom det underlättar för externa finansiärer att få avkastning på satsat kapital. Två tredjedelar av dagens friskolor drivs i bolagsform och de största skolkoncernerna ägs numera av riskkapitalbolag vars huvudsakliga syfte är att förvärva företag för att så snart som möjligt avyttra dem med vinst.

En annan möjlighet, vid sidan om bolag med särskild vinstutdelningsbegränsning, är – om man nu tvunget ska ha friskolor – ett stiftelsekrav. Då låser man eventuell vinst/avkastning till verksamheten för alltid. De skattepengar vi lägger på skolan stannar då också kvar där. Det borgar för att kvalitet prioriteras framför lönsamhet och att det bara är eldsjälar och de som är genuint intresserade av skolverksamhet som driver skolor!

Vi tror oss idag veta att friskolor driver på olika former av etnisk och social segregation, påfallande ofta har låg lärartäthet och dåliga skolresultat, och i grund och botten sviker resurssvaga elever. Att dessa verksamheter ska premieras med att få plocka ut vinster på våra skattepengar är djupt stötande. I ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och demokrati borde det vara självklart att skattefinansierade skolor inte ska få drivas med vinst och vinstutdelning som främsta ledstjärnor.