by Svensk skola — ett fullständigt haveri Sen 2014 har andelen toppbetyg fördubblats från 0,25 procent till dagens 0,5 procent (knappt 500 elever). Denna andel är nästan 40 (!) gånger så stor som andelen med maximala betyg (5,0) under det relativa betygssystemet i början av 1990-talet … Det finns flera problem med denna utveckling. När betygen stiger och fler slår i taket så försvåras urvalet till vidare studier och varje enskilt betyg blir helt avgörande för huruvida eleven hamnar i den växande gruppen maxbetygare. Det är också känt att kunskapsnivån faller när det är lätt att få höga betyg. Ett ännu större problem är dock den bristande likvärdigheten; samma kunskapsnivå kan ge helt olika betyg beroende på vilken skola en elev går på och vilken lärare eleven har … För alla någorlunda insatta betraktare torde det vid det här laget står klart att det svenska betygssystemet saknar alla spärrar och att betygen stiger utan hämningar. Trots detta har inga verksamma åtgärder vidtagits för att göra något åt vare sig betygsinflationen eller den bristande likvärdigheten i betygssättningen. Blocköverskridande överenskommelser är ofta en fördel när det gäller skolfrågor, men det är att beklaga att enigheten aldrig verkar vara så stor som när det gäller att låta betygshaveriet ha sin gilla gång.
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Education & School
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Svensk universitetsutbildning — ett skämt!
Lars Pålsson Syll writes Evidensmonstret i svensk skola
Lars Pålsson Syll writes Lärarutbildningarnas haveri
Lars Pålsson Syll writes Mervärdesmått i skolan
Svensk skola — ett fullständigt haveri
Sen 2014 har andelen toppbetyg fördubblats från 0,25 procent till dagens 0,5 procent (knappt 500 elever). Denna andel är nästan 40 (!) gånger så stor som andelen med maximala betyg (5,0) under det relativa betygssystemet i början av 1990-talet …
Det finns flera problem med denna utveckling. När betygen stiger och fler slår i taket så försvåras urvalet till vidare studier och varje enskilt betyg blir helt avgörande för huruvida eleven hamnar i den växande gruppen maxbetygare. Det är också känt att kunskapsnivån faller när det är lätt att få höga betyg. Ett ännu större problem är dock den bristande likvärdigheten; samma kunskapsnivå kan ge helt olika betyg beroende på vilken skola en elev går på och vilken lärare eleven har …
För alla någorlunda insatta betraktare torde det vid det här laget står klart att det svenska betygssystemet saknar alla spärrar och att betygen stiger utan hämningar. Trots detta har inga verksamma åtgärder vidtagits för att göra något åt vare sig betygsinflationen eller den bristande likvärdigheten i betygssättningen. Blocköverskridande överenskommelser är ofta en fördel när det gäller skolfrågor, men det är att beklaga att enigheten aldrig verkar vara så stor som när det gäller att låta betygshaveriet ha sin gilla gång.
Som svensk skolforskning kunnat visa under en längre tid nu är betygsinflationen ett stort och allvarligt problem för svensk skola av idag. Men tyvärr inte det enda.
År efter år kommer larmrapporter om hur illa det står till i svensk skola. PISA och andra studier visar otvetydigt att svenska skolelever presterar sämre och sämre. Och vi som arbetar inom universitetsvärlden märker av att våra studenter i allt större utsträckning saknar nödiga förkunskaper för att kunna bedriva seriösa studier.
År efter år ser vi hur viljan att bli lärare minskar. I början på 1980-talet fanns det nästan åtta sökande per plats på lågstadielärarutbildningen. Idag är det en sökande per plats på grundlärarutbildningen. Detta är en samhällskatastrof som vi borde tala om. I en värld där allt hänger på kunskap är det på sikt avgörande för svensk ekonomi att åter göra läraryrket attraktivt.
År efter år ser vi hur lärarlönerna urholkas. För ett par år sedan presenterade OECD en rapport där man menar sig kunna visa att framgångsrika skolnationer tenderar att prioritera höga lärarlöner. Lärarlönerna som andel av BNP per capita är i Sverige väsentligt lägre än i de länder som ligger i topp i PISA-studierna.
År efter år ser vi hur ojämlikheten ökar på många områden. Inte minst vad avser inkomster och förmögenhet. Skillnader i livsbetingelser för olika grupper vad avser klass, etnicitet och genus är oacceptabelt stora.
År efter år kan vi konstatera att i skolans värld har uppenbarligen familjebakgrunden fortfarande stor betydelse för elevers prestationer. Självklart kan det inte uppfattas som annat än ett kapitalt misslyckande för en skola med kompensatoriska aspirationer.
År efter år kan vi notera att tvärtemot alla reformpedagogiska utfästelser så är det främst barn ur hem utan studietraditioner som förlorat i den omläggning i synen på skolan som skett under det senaste halvseklet. I dag – med skolpengar, fria skolval och friskolor – har utvecklingen tvärtemot alla kompensatoriska utfästelser bara ytterligare stärkt de högutbildade föräldrarnas möjligheter att styra de egna barnens skolgång och framtid. Det är svårt att se vilka som med dagens skola ska kunna göra den ‘klassresa’ så många i min generation har gjort.
Höjda lärarlöner är inte en tillräcklig förutsättning för att vi åter ska få en svensk skola av världsklass. Men det är en nödvändig förutsättning — inte minst för att locka de riktigt duktiga ungdomarna att satsa på en lärarkarriär. Omfattande skolforskning har övertygande visat att det kommunala huvudmannaskapet är en av de viktigaste orsakerna bakom lärarlönernas och den svenska skolans kräftgång de senaste decennierna.
De politisk partierna måste droppa sina ideologiska skygglappar och inse att en och annan helig ko måste slaktas om vi ska få rätt på svensk skola. När skolfakta sparkar så får man vara så god att ändra kurs – även om det eventuellt skulle stå i strid med ideologin. När ska de politiska partierna gemensamt våga ta det steget? Ska vi verkligen behöva vänta tills nästa PISA undersökning åter igen pekar på svensk skolas katastrofala utförsåkning?
Jag har sagt det förr — och jag säger det igen: kommunaliseringen av skolan är den största floppen någonsin i svensk utbildningspolitisk historia. Men misstag går att rätta till. Som den store engelske nationalekonomen John Maynard Keynes brukade säga: “When I’m wrong, I change my mind.”
Återförstatliga svensk skola!