by Svensk universitetsutbildning i fritt fall (II) Jag sprang nyligen på en sammanställning av genusdoktorsavhandlingar från 2014. Många godbitar. Men en av dem var särskilt anmärkningsvärd, nämligen nummer 19 i uppräkningen. Det handlar om doktorsavhandlingen “Rum, rytm och resande” från Linköpings universitet (pdf). Sammanställningen sammanfattar: “Avhandlingen undersöker järnvägstationer som fysiska platser och sociala rum ur könsperspektiv. Kimstad pendeltågsstation, Norrköpings järnvägsstation och Stockholms Centralstation ingår i studien. Resultaten visar att järnvägsstationerna reproducerar könsmaktsordningen och att detta påverkar både män som kvinnor som vistas där.” En doktorand har alltså ägnat minst 4-5 år och flera miljoner skattekronor åt att besöka järnvägsstationer och komma fram till att “järnvägsstationerna reproducerar könsmaktsordningen”. Doktorandens chef har planerat detta arbete och chefens chefer har godkänt det. Dessutom har en betygskommitté med externa granskare bedömt och skrivit under på att doktorsavhandlingen håller måttet. Det var katten. Men det blir värre. Doktorsavhandlingen sammanfattas på engelska.
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Education & School
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Svensk universitetsutbildning — ett skämt!
Lars Pålsson Syll writes Evidensmonstret i svensk skola
Lars Pålsson Syll writes Lärarutbildningarnas haveri
Lars Pålsson Syll writes Mervärdesmått i skolan
Svensk universitetsutbildning i fritt fall (II)
Jag sprang nyligen på en sammanställning av genusdoktorsavhandlingar från 2014. Många godbitar. Men en av dem var särskilt anmärkningsvärd, nämligen nummer 19 i uppräkningen. Det handlar om doktorsavhandlingen “Rum, rytm och resande” från Linköpings universitet (pdf). Sammanställningen sammanfattar:
“Avhandlingen undersöker järnvägstationer som fysiska platser och sociala rum ur könsperspektiv. Kimstad pendeltågsstation, Norrköpings järnvägsstation och Stockholms Centralstation ingår i studien. Resultaten visar att järnvägsstationerna reproducerar könsmaktsordningen och att detta påverkar både män som kvinnor som vistas där.”
En doktorand har alltså ägnat minst 4-5 år och flera miljoner skattekronor åt att besöka järnvägsstationer och komma fram till att “järnvägsstationerna reproducerar könsmaktsordningen”. Doktorandens chef har planerat detta arbete och chefens chefer har godkänt det. Dessutom har en betygskommitté med externa granskare bedömt och skrivit under på att doktorsavhandlingen håller måttet.
Det var katten. Men det blir värre.
Doktorsavhandlingen sammanfattas på engelska. Det börjar med:
“Results from the study show that individuals in different ways are affected by gendered power relations that dwell in rhythms of collective believes and in shape of materialized objects that encounter the commuters when visiting the railway station. While the rhythms of masculine seriality contains believes of males as potentially violent, as defenders and as bread winners, the rhythms of female seriality contains believes of women as primary mothers and housewives, of women as primary victim of sexual violence and of objectification of women’s bodies as either decent or as sexually available to heterosexual men”.
Rytmer av könsmaktsordningen. Poetiskt.
Ja, inför sådant tyckmyckentrutat pseudo-vetenskapligt blaj kan man inte annat än taga sig för pannan.
Mitt eget favoritexempel på detta ‘vetenskapliga’ skojeri är hämtat ur ett nummer av Pedagogisk Forskning i Sverige (2-3 2014) där författaren till artikeln “En pedagogisk relation mellan människa och häst. På väg mot en pedagogisk filosofisk utforskning av mellanrummet” ger följande intressanta ‘programförklaring:
Med en posthumanistisk ansats belyser och reflekterar jag över hur både människa och häst överskrider sina varanden och hur det öppnar upp ett mellanrum med dimensioner av subjektivitet, kroppslighet och ömsesidighet.
Och så säger man att svensk universitetsutbildning är i kris. Undrar varför …