‘Vår ekonomi’ — nationalekonomisk lärobok med uppenbara brister

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

‘Vår ekonomi’ — nationalekonomisk lärobok med uppenbara brister

Varje vår håller your truly sedan fler år tillbaka en introduktionskurs i nationalekonomi för blivande gymnasielärare. Förutom några av mina egna böcker, står även Klas Eklunds Vår ekonomi på litteraturlistan.

Eklunds introduktion till nationalekonomi kom år 2013 ut i sin trettonde uplaga. Imponerande och i sig ett bevis på bokens många förtjänster, inte minst de pedagogiska.

Men tyvärr har boken också — fortfarande — några riktigt stora brister. Framför allt när det gäller metodologiska och monetära frågor.

Nationalekonomi är en vetenskap som i hög grad bygger på användandet av modeller.Eklund presenterar modellanvändandet som ”en sorts förenklade beskrivningar av verkligheten” med vars hjälp ekonomen kan ”göra tanke- och räkneexperiment och testa sina hypoteser”. Om dessa modeller ska fungera och ge överblickbara resultat

måste de göras enklare än den oerhört komplicerade verkligheten … Ekonomerna brukar följaktligen, då de konstruerar sina modeller, införa en rad förenklande antaganden för att göra modellerna så klara och entydiga som möjligt … Självklart är dessa … antaganden orealistiska i den meningen att verkligheten inte ser ut på det viset … Ändå är det uppenbart, att ett visst mått av modellbyggeri … är nödvändigt … Verklighetens komplexitet och omöjligheten att utföra kontrollerade experiment med densamma gör det därmed ofrånkomligt att den som vill sätta sig in i samhällsekonomin måste vara beredd att lära sig ett visst ’teoretiskt’ och ’abstrakt’ tänkande.

Den enkla utbuds- och efterfrågemodellen har i sin mer sofistikerade form

utgjort kärnan i den nationalekonomiska teorin under hela det senaste århundradet. Orsaken är inte att den exakt skulle avspegla verkligheten, utan att den på ett enkelt och slagkraftigt sätt leder fram till klara slutsatser, som på en rad olika sätt kan tillämpas vid analysen av ekonomiska problem.

Eklund medger att verkligheten inte ser ut som de ekonomiska modellerna, men att dessa har ett berättigande som ett slags referens- och utgångspunkt utifrån vilken den ekonomiska analysen kan visa ”vilka hinder som ligger i vägen för människor och företag att följa de grundläggande beslutsregler” som beskrivs i dessa modeller. Modellerna ska ses som ”analytiska hjälpmedel, vilka hjälper till att abstrahera fram väsentliga grunddrag i hur olika ekonomiska mekanismer fungerar”.

Det är intressant hur Eklund här i förbigående nämner en rad problem men snabbt går förbi dem. Om nu inte modellen avspeglar verkligheten, hur kan vi då ha glädje av den? Är ”enkelhet” och förmågan att leda till ”klara slutsatser” den mest relevanta aspekten att lägga på modellen? Hur kan vi vara säkra på att det är de ”väsentliga” grunddragen som modellen abstraherar fram? Och så vidare. Det finns något förrädiskt i denna undanglidande framställning, därför att den ger sken av att kvalificera bruket av modeller inom nationalekonomin, men egentligen vid närmre analys inte alls gör det. Problemen omnämns och sedan går man glatt vidare som om de inte fanns.

Tyvärr är det inte mycket bättre ställt med Eklunds framställning av de penningteoretiska frågorna.

Bilden Eklund ger av bankerna är att de i stort sett fungerar som “finansiella intermediärer” i en ekonomi där penningmängden bestäms “exogent” av centralbanken.

Så här resonerade neoklassiska ekonomer i stort sett fram till 1980-talet. Men mycket har hänt på penningteorins område sedan dess. Inte minst den nya så kallade Modern Monetary Theory (MMT) har sedan dess gjort upp med mycket av de gamla förlegade och helt verklighetsfrämmande inslagen i den gängse neoklassiska monetära teorin. Idag vet vi att pengar i moderna kreditekonomier i grunden är en “endogen” företeelse och väsentligen något som centralbanken inte alls kan styra på det sätt man trodde förr. Den gamla monetaristiska fixidén om pengar som något exogent givet är stendöd.

På sätt och vis är det extra märkligt att detta är en så påtagligt svag del i Eklunds bok, mot bakgrund av att han i flera år arbetade som centralt placerad bankekonom och borde veta bättre.

Dessa brister visar också att även om Eklund på ett pedagogiskt och lättillgängligt sätt lyckas presentera grundstenarna i det neoklassiska modell- och teoribygget, så är detta ingen garanti för att modellerna och teorierna i någon väsentlig mening är sanna. Precis som alla andra modeller och teorier måste dessa konfronteras med empiriska observationer för att vi ska kunna avgöra om de är adekvata representationer av verkligheten. Som regel visar det sig då att den modellmetodologi och monetära teori Eklund bygger sin framställning på fallerar påtagligt.