by Vinsttak löser inga som helst problem i svensk skola Sverige har blivit extremt. Extremt i fråga om offentlig finansiering av vinstdrivande skolföretag. Och extremt, om vi ska tro Pisa, bland OECD-länder vad gäller växande kunskapsklyftor. Det är lätt att förstå varför inget annat land har övervägt att kopiera oss. Den enda ledande politiker som jag har hört uttrycka sympati för den svenska skolmodellen är Donald Trumps utbildningsminister. Det faktum att aktiebolag driver företag inom skola, vård och omsorg medför med nödvändighet att vinstmotivet spelar en allt större roll inom välfärdssektorn. Resultatet blir ökad segregering: privatskolor i välbeställda områden med mindre resurskrävande elever, nyetableringar av vårdcentraler där kunderna inte är
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Education & School
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Nu är det dags ta farväl av reformpedagogiken
Lars Pålsson Syll writes The Swedish for-profit ‘free’ school disaster
Lars Pålsson Syll writes Friskolorna och betygsinflationen
Lars Pålsson Syll writes Kvantitet framför kvalitet i den högre utbildningen
Vinsttak löser inga som helst problem i svensk skola
Sverige har blivit extremt. Extremt i fråga om offentlig finansiering av vinstdrivande skolföretag.
Och extremt, om vi ska tro Pisa, bland OECD-länder vad gäller växande kunskapsklyftor. Det är lätt att förstå varför inget annat land har övervägt att kopiera oss.
Den enda ledande politiker som jag har hört uttrycka sympati för den svenska skolmodellen är Donald Trumps utbildningsminister.
Det faktum att aktiebolag driver företag inom skola, vård och omsorg medför med nödvändighet att vinstmotivet spelar en allt större roll inom välfärdssektorn. Resultatet blir ökad segregering: privatskolor i välbeställda områden med mindre resurskrävande elever, nyetableringar av vårdcentraler där kunderna inte är alltför vårdkrävande och äldreboenden för pensionärer med gott om pengar. Samt en ständig press nedåt på kostnaderna, som till övervägande del består av personalens löner.
En stor majoritet av befolkningen, men en minoritet av våra riksdagsledamöter, anser att något måste göras för att minska vinstmotivets roll i välfärden.
Ett förslag, baserat på Ilmar Reepalus uppmärksammade utredning ”Ordning och reda i välfärden”, är att den maximala avkastningen för bolag inom skola och omsorg ska begränsas till en viss procent av det man kallar ”operativt kapital”, som enklast kan beskrivas som vissa tillgångar minus likvida medel och övriga finansiella tillgångar …Att införa ett vinsttak relaterat till välfärdsbolagens operativa kapital löser inga problem utan skapar bara nya. Ett stopp för vinstjakten i välfärden kräver ett ifrågasättande av aktiebolagsformen inom skola och omsorg. Ett beslut om att på sikt slopa skolpengen till vinstdrivna aktiebolag vore ett bra första steg.
Vinstdrivande företag inom vård- och skolsektor har diskuterats mycket de senaste åren. Många är med rätta upprörda och man skulle kunna tycka att socialdemokratin här haft ett gyllene tillfälle att tydligt och klart tala om att man nu vill se till att undanröja möjligheterna för vinstdrivande bolag att verka inom vård, omsorg och skola.
Men så har det inte blivit. Partiet har fortsatt att svaja istället.
Många som är verksamma inom skolvärlden eller vårdsektorn har haft svårt att förstå socialdemokratins inställning till privatiseringar och vinstuttag i den mjuka välfärdssektorn. Av någon outgrundlig anledning har ledande socialdemokrater under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ofta har argumentet varit att driftsformen inte har någon betydelse. Så är inte fallet. Driftsform och att tillåta vinst i välfärden har visst betydelse. Och den är negativ.
Socialdemokratin är förvisso långt ifrån ensamt om sitt velande. På den andra kanten hörs från Svenskt Näringsliv och landets alla ledarskribenter en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner.
Men vänta lite nu! Var det inte så att när man på 1990-talet påbörjade systemskiftet inom välfärdssektorn ofta anförde som argument för privatiseringarna att man just skulle slippa den byråkratiska logikens kostnader i form av regelverk, kontroller och uppföljningar? Konkurrensen – denna marknadsfundamentalismens panacé – skulle ju göra driften effektivare och höja verksamheternas kvalitet. Marknadslogiken skulle tvinga bort de ‘byråkratiska’ och tungrodda offentliga verksamheterna och kvar skulle bara finnas de bra företagen som ‘valfriheten’ möjliggjort.
Och nu när den panglossianska privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så ska just det som man ville bli av med – regelverk och ‘byråkratisk’ tillsyn och kontroll – vara lösningen?
Man tar sig för pannan – och det av många skäl!
För ska man genomföra de åtgärdspaket som förs fram undrar man ju hur det går med den där effektivitetsvinsten. Kontroller, uppdragsspecifikationer, inspektioner m m kostar ju pengar och hur mycket överskott blir det då av privatiseringarna när dessa kostnader också ska räknas hem i kostnads- intäktsanalysen? Och hur mycket värd är den där ‘valfriheten’ när vi ser hur den gång på gång bara resulterar i verksamhet där vinst genereras genom kostnadsnedskärningar och sänkt kvalitet?
Så grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra — begränsade eller ej — vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra välfärdsinrättningar eller om det ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om den gemensamma välfärdssektorn ska styras av demokrati och politik eller av marknad och vinsttänk.