Postkeynesiansk doktorsavhandling

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

I förra veckan var yours truly inbjuden att i Roskilde opponera på  Mogens Ove Madsens Ph.D avhandling Tidsaspekter i Keynesiansk teori. Låt mig här därför ta tillfället i akt och ge några synpunkter på den med framgång försvarade avhandlingen.

Ett ofta diskuterat problem (för många uppfattat som en paradox) inom Keynesforskningen handlar om dennes till synes statiska framställningssätt i General Theory. Enligt Madsen är det av avgörande betydelse förstå att det för Keynes när det talas om jämvikt mer handlar om en metod än om ett tillstånd. I sammanhanget kunde det kanske också varit intressant att mer utförligt jämföra Keynes ‘komparativa statik’ med Stockholmsskolans mer dynamiska periodanalytiska ansats, där främst begreppen ex ante och ex post används för att ge en bild av hur icke-jämvikt mellan planerat sparande och investeringar ger upphov till icke-jämviktsskapande dynamiska förlopp i ekonomin.

Madsen tar också upp Keynes tankar kring osäkerhet och ‘organiska system’ med utgångspunkt i Keynes’ Treatise on Probability (1921). Hans metod beskrivs som holistisk. Världen vi lever i är ett (mer eller mindre) öppet och komplext system, och att då försöka analysera den som om den var ett slutet system bestående av additiva, oberoende och (inte minst över tiden) homogena ‘atomer,’ kan bara leda fel (det ‘atomistiska felslutet’). Psykologi, institutioner, normer och förväntningar förändras över tiden, vilket gör det svårt – och ibland omöjligt – att beskriva ekonomiska processer som i grunden ergodiska.

I ett av avhandlingskapitlen – “Keynes’s early cognition of the concept of time” — presenteras några av de bärande idéerna i Keynes tänkande. Framför allt lyfts hans tidiga tankar kring tid och förändring fram. Här slås också ett bärande tema för hela avhandlingen fast – J M E Taggarts förändringsdikotomi “A- och B-serier”, där den förra (dynamiska ‘insidesapproachen’) diskuteras i termer av dåtid, nutid och framtid, och den senare (statiska ‘utsidesapproachen’) i termer av före, simultant och efter. Enligt Madsen är Taggarts inflytande på Keynes större än vad som vanligtvis hävdas inom forskningen, där man ju — på det filosofiska planet — valt att snarare apostrofera Moore’s inflytande (ofta med åberopande av Keynes’ My early beliefs från 1938). Här kan man möjligen fortfarande känna sig osäker över vilken betydelse Taggart de facto hade för utvecklingen av Keynes’ tidsekonomiska tänkande. Att den Hegel-inspirerade filosofen spelat något slags roll och utmanat Keynes’ intellekt är ställt över allt tvivel, men även om man kan finna mer eller mindre tydliga paralleller i resonemang är de textuella hänvisningarna inte helt övertygande. Keynes’ Taggart-paper “Time” är ju också ett ungdomsverk från 1903, och det är diskutabelt hur stora växlar man kan dra på det för förståelsen av hans tänkande utvecklat under mogen ålder. I Keynes senare arbeten föreligger ytterst få explicita referenser till hans gamle filosofilärare. Ur ett längre perspektiv sett är det svårt att bedöma i vilken utsträckning hans tidiga funderingar — som matematikstudent — kring Kant, Hegel och det filosofiska tidsbegreppet genuint influerat hans senare ekonomiska tidskonception. Även om det kan vara intressant att stifta bekantskap med tankar kring hur Keynes som ung funderade kring filosofiska frågor är det inte alldeles uppenbart hur detta i någon större utsträckning utgör en ‘brytpunkt’ eller är relevant för förståelsen av hans senare i huvudsak ekonomiska tänkande.

Madsen diskuterar också i vilken utsträckning den så kallade keynesianska revolutionen också kan betraktas som en revolution i Kuhnsk mening. Poppers falsifikationism hade visat sig leda till (mer eller mindre) olösliga problem och mot den bakgrunden försökte Kuhn ta sig an främst anomaliproblematiken på ett annat sätt. Kuhns utgångspunkt var att det alltid och i alla teorier finns inslag som inte sammanfaller med vad som är för handen i ‘vekligheten’. I sträng mening är därför alla teorier falsifierade. I den ekonomiska vetenskapen har det alltid förelegat flera olika teorier. Men det innebär också att förändringar inom ekonomivetenskapen oftast är mindre revolutionsartade än inom de av Kuhn främst undersökta naturvetenskaperna. Kuhn antyder själv att det inom ekonomi och samhällsvetenskap kanske inte ens föreligger ett normalvetenskapligt paradigm och att teorierna därför inte ‘går under’ i revolutioner. Inom den ekonomiska vetenskapen kan man argumentera för att utvecklingen snarare sker i form av att förhärskande paradigm omformuleras och inkorporerar ny kunskap istället för att helt bytas ut (jämför den aktuella diskussionen inom disciplinen vad gäller den ‘empirisk-experimentella vändan’). Detta hade varit intressant att diskutera inom ramen för föreliggande artikel.

I kapitlet “Hicks’s progress from statics to historical time” — står en av Keynes mest kända uttolkare, John R Hicks, i fokus. Madsen visar här på hur Hicks syn på tiden utvecklas till att på senare år mer, som det förefaller, sammanfalla med Keynes’ egen. Den unge Hicks tidiga LSE-försöken att – främst med IS-LM analysen – presentera Keynes med hjälp av ‘naturvetenskapliga’ metoder tar den äldre Hicks avstånd från utifrån övertväganden om relevans, realism och en medvetenhet om den konkreta historiska tidens betydelse. Under inflytande av Georgescu-Roegens arbeten kring entropilagen (termodynamikens andra huvudlag) och tidens irreversibilitet betonar Hicks alltmer att tiden har en annan dimension än rummet och därför inte — som i traditionella analyser — låter sig reduceras till en spatialhomolog variabel.

Motsättningen mellan stabilitet och förändring är också ett återkommande motiv i Hicks tankar kring tid och ekonomi under fem decennier. Han försöker använda sig av begrepp som temporär och intertemporär jämvikt (inspirerad av bl a Lindahl och Myrdal) men inser successivt att de inte är framkomliga vägar för att förstå verkliga (historiska) dynamiska processer över tiden. Ju äldre han blir, ju mer missnöjd blir han med bristen på realism och genuin historia i den gängse teorin och avlägsnar sig mer och mer från sina tidigare försök att närma Keynes till ‘klassikerna’ och närmar sig istället Keynes (och olika postkeynesianers) ursprungliga tankegångar kring problemkomplexet. Här ger Madsen en gedigen och väl sammanhållen doktrinhistorisk exposé över Hicks utvecklingsgång när det gäller frågor om jämvikt, kausalitet, tid och osäkerhet inom den ekonomiska vetenskapen.

Det är svårt att fullt ut göra rättvisa åt alla de tankedigra synpunkter på temat osäkerhet och tid som Madsen för fram i sin avhandling om tidsaspekter i keynesiansk teori. Avhandlingen vittnar om stor beläsenhet och gedigen doktrinhistorisk orientering kring forskningsfältet.

Några kritiska synpunkter går dock att framföra. Ett av problemen med den här typen av sammanläggningsavhandlingar är att det för läsaren ibland kan uppfattas som något störande att resonemang återkommer gång på gång. Flera av artiklarna behandlar samma eller liknande frågeställningar vilket bidrar till det kanske mer än vanligt repetitiva intrycket. Ibland är det också lite svårt att se en tydlig koppling till ekonomiska spörsmål och man skulle kanske också kunna önska att författaren valt att gå lite mer analytiskt på djupet och dragit ner något på bredden i de (ofta välkända) doktrinhistoriska sammanhangen.