by Så återskapar vi förtroendet för nationalekonomi som vetenskap Nationalekonomin som vetenskap har världen över förlorat otroligt mycket i prestige och status under senare år. Inte minst på grund av dess oförmåga att se den senaste finansiella krisen i antågande och på grund av dess avsaknad av konstruktiva och hållbara förslag på att ta oss ur krisen. Hur återskapar vi förtroendet för nationalekonomin? Fem förändringar är helt avgörande. (1) Sluta låtsas som om vi har exakta och riktiga svar på allting. För det har vi inte. Vi bygger modeller och teorier där vi på hundradelars procent kan tala om vad värdet på räntan kommer att vara om trettio år. Vi kan kalkylera investeringsrisker och göra exakta framtidsprognoser. Men detta bygger vi på matematiska
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Post-real economics — a severe case of mathiness
Lars Pålsson Syll writes Perché la trasformazione del capitalismo è necessaria
Lars Pålsson Syll writes The Larry Summers Problem
Lars Pålsson Syll writes DSGE models — worse than useless
Så återskapar vi förtroendet för nationalekonomi som vetenskap
Nationalekonomin som vetenskap har världen över förlorat otroligt mycket i prestige och status under senare år. Inte minst på grund av dess oförmåga att se den senaste finansiella krisen i antågande och på grund av dess avsaknad av konstruktiva och hållbara förslag på att ta oss ur krisen.
Hur återskapar vi förtroendet för nationalekonomin?
Fem förändringar är helt avgörande.
(1) Sluta låtsas som om vi har exakta och riktiga svar på allting. För det har vi inte. Vi bygger modeller och teorier där vi på hundradelars procent kan tala om vad värdet på räntan kommer att vara om trettio år. Vi kan kalkylera investeringsrisker och göra exakta framtidsprognoser. Men detta bygger vi på matematiska och statistiska antaganden som ofta har väldigt lite eller inget alls med verkligheten att göra. Genom att inte låtsas om den avgörande skillnaden mellan modell och verklighet invaggar vi människor i en falsk trygghet av att vi har koll på läget. Det har vi inte! Det var denna falska trygghet som aktivt medverkade till finanskrisen år 2008. Vi måste våga erkänna att vi ibland inte vet allt, utan att det finns saker som vi inte ens vet att vi inte vet. All osäkerhet går inte att reducera till kalkylerbar risk.
(2) Sluta upp med den barnsliga övertron på matematikens förmåga att ge svar på viktiga ekonomiska frågor. Matematik ger bara exakta svar på exakta frågor. Men de intressanta och relevanta frågor vi ställs inför på det ekonomiska området är sällan av det slaget. Frågor av typen “är 2 + 2 = 4?” lyser helt med sin frånvaro i verklighetens ekonomi. Istället för en i grunden förfelad tilltro till att abstrakta matematisk-axiomatiska modeller har något av substans att tillföra vår kunskap om samhällsekonomin, hade det varit bättre om vi ägnade oss åt relevanta empiriska studier och observationer.
(3) Sluta upp med tron att vi inom nationalekonomin rör oss med lagar. Med övertron på matematiken följer också en i grunden förfelad tro på att vi inom ekonomin ska och kan ställa upp universella och allmängiltiga lagar av den typen som finns inom exempelvis fysiken eller astronomin. Det kan vi inte. Ekonomi är inget slutet planetsystem eller fysiklab. I verkligheten är det mesta vi kan hoppas på inom ekonomins område att fastslå eventuella tendenser med varierande grad av generaliserbarhet.
(4) Sluta upp att betrakta alla andra samhällsvetenskaper som fattiga kusiner från landet. Nationalekonomin har länge lidit av kraftig hybris. Men “samhällsvetenskapernas drottning” klarar sig inte utan samverkan med andra vetenskaper. Inte minst andra mer evidensbaserade vetenskaper som ekonomisk historia och psykologi har mycket att tillföra nationalekonomin. Mångfald och vidsyn skulle berika en idag alltför autistisk nationalekonomi.
(5) Sluta på det ekonomisk-politiska området upp med att bygga modeller och prognoser på fullständigt verklighetsfrånvända “mikrofundament” med robotliknande “representativa aktörs”-imitationer av över tiden optimerande människor utrustade med “rationella förväntningar”. Detta är ren och skär nonsens. Vi måste bygga våra mikrofundament och makromodeller på antaganden som inte står i uppenbar kontrast till verkligheten. Och i det arbetet måste vi vara ödmjuka nog att inse att psykologi och andra beteendevetenskaper kan bidra med viktiga pusselbitar.