by I stället för att använda den möjlighet som Coronakrisen inneburit att göra rent hus med nyliberalismens falska berättelser, har den socialdemokratiska partiledningen valt att försvara den ekonomiska politik som förts sedan 1990-talet … Trots att nästan alla länder vi brukar jämföra oss med har kunnat göra lika stora eller betydligt större finanspolitiska satsningar i krisen, talas här i landet om att det skulle vara tack vare “ansvarsfull” sparpolitik förut som vi nu kan satsa och rädda jobb … Trots att ojämlikheten förklarats vara tillväxthämmande och direkt farlig för demokratin. Och trots att Riksbankschefen förklarat att han kan skapa hur många svenska kronor som helst genom en enkel knapptryckning kommer redan varningarna från den socialdemokratiska ledningen och den
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics, Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Daniel Waldenströms rappakalja om ojämlikheten
Lars Pålsson Syll writes Ojämlikheten i siffror
Peter Radford writes AJR, Nobel, and prompt engineering
Lars Pålsson Syll writes MMT explained
I stället för att använda den möjlighet som Coronakrisen inneburit att göra rent hus med nyliberalismens falska berättelser, har den socialdemokratiska partiledningen valt att försvara den ekonomiska politik som förts sedan 1990-talet …
Trots att nästan alla länder vi brukar jämföra oss med har kunnat göra lika stora eller betydligt större finanspolitiska satsningar i krisen, talas här i landet om att det skulle vara tack vare “ansvarsfull” sparpolitik förut som vi nu kan satsa och rädda jobb …
Trots att ojämlikheten förklarats vara tillväxthämmande och direkt farlig för demokratin. Och trots att Riksbankschefen förklarat att han kan skapa hur många svenska kronor som helst genom en enkel knapptryckning kommer redan varningarna från den socialdemokratiska ledningen och den moderata oppositionen om att vi snart måste börja “spara i ladorna” igen.
Åtstramning alltså, som svar på krisen.
Yours truly och några få andra nationalekonomer — som fortfarande har lite kontakt med verkligheten — har under ett par års tid nu frågat sig varför vi i det här landet har en regering som inte vågar satsa på en offensiv finanspolitik och låna mer. Inte minst mot bakgrund av de historiskt låga räntorna är det ett gyllene tillfälle att satsa på investeringar inom infrastruktur, vård, skola och välfärd.
Vad många politiker och mediala så kallade experter inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.
En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare.
En statsskuld är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere statsskulden. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges. ‘Sunda’ statsfinanser är osunt.
Tyvärr verkar det som om Magdalena Andersson — i likhet med många andra gamla studenter från Handelshögskolan i Stockholm — har rejäla kunskapsluckor. Kanske borde man sluta lära ut monetaristiskt Chicago-nonsens från 70-talet och istället följa med i teoriutvecklingen. Lite ‘functional finance’ och MMT kanske inte skulle skada även på maktelitens lekskola …
Ett lands statsskuld är sällan en orsak till ekonomisk kris, utan snarare ett symtom på en kris som sannolikt blir värre om inte underskotten i de offentliga finanserna får öka.
Den svenska utlandsskulden är historiskt låg. Den konsoliderade statsskulden ligger idag på lite över 20 procent av BNP och enligt regeringens prognoser från tidigare i år kommer den att vara kring 16 procent om två år. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför i coronavirusets kölvatten är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna om statsfinanserna” bör en ansvarsfull regeringen se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en ekonomisk politik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt när en regering inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.