Ekonomiprofessorerna och ‘tämjandet’ av marknadskrafterna i skolan

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Ekonomiprofessorerna och ‘tämjandet’ av marknadskrafterna i skolan

I Sverige år 2020 låter vi friskolekoncerner med många gånger undermålig verksamhet få plocka ut skyhöga vinster, vinster som den svenska staten låter dessa koncerner ta av vår skattefinansierade skolpeng. En av landets största friskolekoncerner — Engelska skolan — gjorde senaste året en vinst på 250 miljoner kronor (för varje elev genererades 10 000 kronor i vinst). 

Många är med rätta upprörda och de som är kritiska till privatisering av skola har haft gyllene tillfällen att tydligt och klart tala om att man nu vill se till att undanröja möjligheterna för vinstdrivande bolag att verka inom skolan. Men så har inte skett. Som min gamla kollega  Ann-Marie Pålsson skriver i Sydsvenskan idag:

Lite tillspetsat har friskolereformen gjort skolan till en handelsvara och omvandlat det offentligas skyldighet att förse de unga med utbildning till en rätt för skolbolag att ta ut obegränsade vinster. Regeringarna har haft årtionden på sig att rätta till detta. Men inget har skett. Istället har marknadens logik brett ut sig allt mer. Talande är att ingen reagerade ens när en stor friskolekoncern – Internationella Engelska Skolan – köptes upp av ett riskkapitalbolag med säte i Luxemburg.

I DN (20/12 2020) skriver fyra ekonomiprofessorer och föreslår ett antal reformer som ska göra marknadskrafterna mer aptitliga i skolan:

Att släppa in marknadskrafterna i skolan på det radikala sätt som gjorts i Sverige är inte okomplicerat utifrån ekonomisk teori och empiri. Oavsett syn på 1990-talets reformer kan nog de flesta acceptera att det finns ett betydande utrymme för reformvårdande åtgärder som kan få marknadskrafterna i skolan att fungera bättre. I det här inlägget föreslår vi ett antal reformer som främjar kunskapsbildning utan att skapa onödig ineffektivitet eller orättvisa.

Men vänta lite nu! Reformvårdande åtgärder? Var det inte så att när man på 1990-talet påbörjade systemskiftet inom välfärdssektorn ofta anförde som argument för privatiseringarna att man just skulle slippa den byråkratiska logikens kostnader i form av regelverk, kontroller och uppföljningar? Konkurrensen – denna marknadsfundamentalismens panacé – skulle ju göra driften effektivare och höja verksamheternas kvalitet.

Och nu när privatiseringsvåtdrömmen visat sig vara en mardröm så tror man att just det som man ville bli av med – regelverk, tillsyn och kontroll – skulle vara lösningen. Ska man genomföra de åtgärdspaket som förs fram undrar man ju hur det går med den där effektivitetsvinsten. Kontroller, uppdragsspecifikationer, inspektioner kostar ju pengar och hur mycket överskott blir det då? Och hur mycket värd är den där ‘valfriheten’ när vi ser hur den gång på gång bara resulterar i verksamhet där vinst genereras genom kostnadsnedskärningar och sänkt kvalitet?

Därutöver kan man klart också fråga sig varför samhället ska lägga omfattande resurser på att granska och inspektera skolföretag vars verksamhet ständigt verkar ge upphov till skandaler, resursslöseri, försämrad kvalitet och allt sämre resultat.

All form av ekonomisk verksamhet bygger på eller inbegriper någon form av delegering. En part (uppdragsgivaren) vill att en annan part (utföraren) ska utföra en viss uppgift. Grundproblemet är hur beställaren ska få utföraren att utföra uppdraget på det sätt som beställaren önskar. Det finns en uppenbar fara i att basera ersättningssystem på enkla objektiva mått när det vi vill ersätta i själva verket har flera och komplexa dimensioner, exempelvis ersättning efter antal utskrivna patienter, lärarlöner kopplade till betyg eller dylikt. Ofta har välfärdssektorns verksamheter denna karaktär av ‘fleruppgiftsverkamhet’ och då fungerar inte incitamentkontrakt eller provisioner. I sådana fall kan ‘byråkratier’ vara mer ändamålsenliga än marknader.

Internationella jämförelser visar att det system vi har i Sverige med vinstdrivande skolor leder till att våra skolor blir allt mindre likvärdiga – och att detta i sin tur bidrar till allt sämre resultat. Ska vi råda bot på detta måste vi ha ett skolsystem som inte bygger på ett marknadsmässigt konkurrenstänk där skolor istället för att utbilda främst ägnar sig åt att ragga elever och skolpeng, utan drivs som icke-vinstdrivna verksamheter med kvalitet och ett klart och tydligt samhällsuppdrag och elevernas bästa för ögonen.

Friskoledebatten handlar numera främst om vinstdelning – om vinsten ska få lov att lämna verksamheten i form av t. ex. aktieutdelning. Detta avspeglas också i val av bolagsform och vilka aktörer skolföreträdare värnar. De som prioriterar lönsamhet och finansiärer, väljer ofta att driva verksamheten i bolagsform eftersom det underlättar för externa finansiärer att få avkastning på satsat kapital. Två tredjedelar av dagens friskolor drivs i bolagsform och de största skolkoncernerna ägs numera av riskkapitalbolag vars huvudsakliga syfte är att förvärva företag för att så snart som möjligt avyttra dem med vinst.

I ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och demokrati borde det vara självklart att skattefinansierade skolor inte ska få drivas med vinst, segregation eller religiös indoktrinering som främsta affärsidé!

Många som är verksamma inom skolvärlden har haft svårt att förstå politikers inställning till privatiseringar och vinstuttag i välfärdssektorn. Av någon outgrundlig anledning har ledande politiker under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ofta har argumentet varit att driftsformen inte har någon betydelse. Så är inte fallet. Driftsform och att tillåta vinst i välfärden har stor betydelse.

Till skillnad från i alla andra länder i världen har svenska politiker gjort det möjligt för privata företag att göra vinst på offentligt finansierad undervisning. Och detta trots att det hela tiden funnits ett starkt folkligt motstånd  mot att släppa in vinstsyftande privata företag i välfärdssektorn.

De fyra ekonomiprofessoreran skriver i DN att “marknadskrafternas roll i skolan kommer att vara en fortsatt kontroversiell och komplicerad fråga”. Ja visst — men själva tar de uppenbarligen för givet att marknadskrafterna ska ha fritt tillträde till våra skolor och att allt som behövs är “reformvårdande åtgärder”!

Men grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion eller krav på långsiktigt engagemang. Grundfrågan är inte om marknadskrafterna i skolan ska “tämjas” eller ej. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra välfärdsinrättningar eller om det ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om den gemensamma välfärdssektorn ska styras av demokrati och politik eller av marknaden.