Förbjud religiösa friskolor!

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Eleverna på Römosseskolan i Göteborg har delats upp i grupper efter kön och undervisats separat i bland annat idrott, engelska och slöjd. I en rapport som Skolinspektion gjort framkommer att skolan haft könsseparerade lektioner sedan den startades – för 22 år sedan. Först efter en lagändring gav myndigheten förra året skolan kritik för könsuppdelningen – vilken i våras ännu inte åtgärdats.

SVT Nyheter Väst har tidigare berättat om den fristående F-9-skolan Römosseskolan med islamisk profil som ligger i Gårdsten i Göteborg. Skolan har tidigare kritiserats av Skolinspektionen, bland annat för att bön inte upplevs som frivillig.

Under våren fick skolan kritik igen, den här gången för att flickor och pojkar delas upp i grupper efter kön. Nu kan SVT Nyheter Väst berätta att det i Skolinspektionen rapport från i våras framkommer att skolan haft könsuppdelad undervisning sedan den startades – för 22 år sedan.

SVT

Att något sådant kan förekomma i Sverige år 2020 är djupt beklämmande — och helt i strid med svensk skollag.

Självklart är det helt oacceptabelt att vissa föräldrars särintressen ställs ovanför svensk lag och barns grundlagsskyddade rättigheter. Svensk skola ska vara en frizon från allehanda försök att förvandla den till lekstuga för normativa mångkulturalister. Att inte slå vakt om skolan som en frizon är att svika alla de som kanske mer än alla andra verkligen behöver att samhället ställer upp och försvarar deras rättigheter som medborgare – oberoende av kön, etnicitet eller föräldrars religiösa uppfattningar.

I Sverige har vi länge okritiskt omhuldat en ospecificerad och odefinierad mångkulturalism. Om vi med mångkulturalism menar att det i vårt samhälle finns flera olika kulturer ställer detta inte till med problem. Då är vi alla mångkulturalister. Men om vi med mångkulturalism menar att det med kulturell tillhörighet och identitet också kommer specifika moraliska, etiska och politiska rättigheter och skyldigheter, talar vi om något helt annat. Då talar vi om normativ multikulturalism. Och att acceptera normativ mångkulturalism, innebär också att tolerera oacceptabel intolerans, eftersom den normativa mångkulturalismen innebär att specifika kulturella gruppers rättigheter kan komma att ges högre dignitet än samhällsmedborgarens allmänmänskliga rättigheter – och därigenom indirekt bli till försvar för dessa gruppers (eventuella) intolerans. I ett normativt mångkulturalistiskt samhälle kan institutioner och regelverk användas för att inskränka människors frihet utifrån oacceptabla och intoleranta kulturella värderingar.

Den normativa mångkulturalismen innebär att individer på ett oacceptabelt sätt reduceras till att vara passiva medlemmar av kultur- eller identitetsbärande grupper. Men tolerans innebär inte att vi måste ha en värderelativistisk inställning till identitet och kultur. De som i vårt samhälle i handling visar att de inte respekterar andra människors rättigheter, kan inte räkna med att vi ska vara toleranta mot dem.

Om vi ska värna om det moderna demokratiska samhällets landvinningar kan samhället inte omhulda en normativ mångkulturalism. I ett modernt demokratiskt samhälle måste ‘rule of law’ gälla – och gälla alla! Självklart måste detta också gälla skolan. Eller snarare — framför allt i skolan!

Mot dem som i vårt samhälle vill tvinga andra att leva efter deras egna religiösa, kulturella eller ideologiska trosföreställningar och tabun, ska samhället vara intolerant. Mot dem som vill tvinga samhället att anpassa lagar och regler till den egna religionens, kulturens eller gruppens tolkningar, ska samhället vara intolerant.

Vi lever numera i ett samhälle där identitet är något som skapas, och inte så mycket som förr, något som ärvs. Detta kan upplevas både som en befrielse och som en börda. Många unga människor upplever idag en ambivalens inför den frihet som avtraditionaliseringen av våra sociala liv inneburit. Detta kommer också i hög grad till uttryck i skolan. Mycket av de orienteringsproblem som unga ger uttryck för hänger samman med den norm- och värdeupplösning som den genomgripande omvandlingen av det moderna samhällslivet lett till. Förr definierades man tydligare av en ärvd social identitet. Idag är bilden ungdomar gör sig av livet att det i mycket större utsträckning handlar om vad de själva som individer vill göra av livet. Varje individ skapar sin egen identitet. Men detta gör också att ryggstödet att luta sig mot inte finns. Det är ”fri” rörelse under eget ansvar och egna våndor och rotlöshet.

När jag växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Skolan ska se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Utan det framtidsinriktade hoppet om en bättre värld kan inte skolan fullgöra sin uppgift. Därför kan inte heller socialisationsteoretiska explikationer kring frågan ”hur man blivit den man är” vara utgångspunkten. I skolans värld måste den bildningsteoretiska frågan ”hur man i framtiden blir det man har potential att bli” vara den riktgivande utgångspunkten.

Avstånd och avskiljande ger perspektiv. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Att insistera på att skolan ska fortsätta närma sig elevernas upplevelsehorisonter är inte längre gångbart. Vi behöver idag inte mer av nivellering mellan elevernas livsvärld och skolan. Tvärtom. Vi behöver mer respekt för den nödvändiga skillnaden mellan dessa världar. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

Skolan ska vara den fasta punkt i unga människors tillvaro dit de kan komma och temporärt dra sig undan familje- och samhällslivets stormar. Skolan ska vara en ö i en värld full av intensiva förändringar. För att kunna lära sig saker krävs koncentration och möjligheter till avskärmning. Inte för att permanent dra sig undan livsvärldens bekymmer och besvär, utan för att – med den styrka, färdigheter och perspektiv som en kunskaps- och medborgarskapsgrundad skola kan ge – bättre kunna tackla de ständiga reala omvandlingar som kännetecknar våra liv.

Skolan kan och ska inte lösa eller ackommodera för alla de problem som en ständigt föränderlig öppen värld skapar. Skolan kan inte kompensera för moderniseringsprocessens alla risker. Familj och föräldrar – liksom samhället i stort – har ett ansvar som inte skolan bara kan förutsättas gå in och ersätta eller kompensera för. Många samhällsforskare beskriver familj, normer och samhällsliv som stadda i upplösning över allt idag. Just därför är det så viktigt att skolan inte i första hand ska fungera som en kompensatorisk samhällsinstitution. Då förlorar den sin själ. Då förlorar den sin aura och förmåga att fungera som energigivande dröm om att allt kan vara annorlunda och att skolan kan bidra till att det också blir annorlunda.

Vi har alla flera olika identiteter. Vi har alla olika aspirationer, bakgrunder och drömmar. Men i skolan ska vi mötas som jämlikar. Olika, men jämlika. När vi går in igenom skolporten är vi alla jämlikar. Att gå in i skolan innebär samtidigt att (temporärt) lämna familj och samhälle och gå in i ett begränsat rum med egna spelregler och mål. För en del av dagen går vi in i en värld där vi gemensamt skapar oss själva som medborgare och kunskapsutövare.

När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen. En bra skola är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i osäkra farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet — ofjättrad av allehanda former av normativ mångkulturalism och identitetspolitik.