Modell och verklighet i nationalekonomi

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Modell och verklighet i nationalekonomi

Nationalekonomi är mer än någon annan samhällsvetenskap modellorienterad. Det finns många skäl till detta — ämnets historia, ideal hämtade från naturvetenskapen, universalitetsanpråk, viljan att förklara så mycket som möjligt med så lite som möjligt, rigör, precision med mera.

Tillvägagångssättet är i grunden analytiskt — helheten bryts ned i sina beståndsdelar så att det blir möjligt att förklara (reducera) aggregatet (makro) som ett resultat av interaktion mellan delarna (mikro).
Mainstreamekonomer baserar i regel sina modeller på ett antal kärnantaganden (CA) — som i grunden beskriver aktörer som ‘rationella’ — samt ett antal auxiliära antaganden (AA). Tillsammans utgör (CA) och (AA) vad vi skulle kunna kalla ’basmodellen’ (M) för alla mainstreammodeller. Baserat på dessa två uppsättningar av antaganden försöker man förklara och predicera både individuella (mikro) och samhälleliga fenomen (makro).

Kärnantagandena består typiskt av:
CA1 Fullständighet – den rationella aktören förmår alltid jämföra olika alternativ och bestämma vilket hon föredrar
CA2 Transitivitet – om aktören föredrar A framför B, och B framför C, måste hon föredra A framför C
CA3 Icke-mättnad — mer är alltid bättre än mindre
CA4 Maximering av förväntad nytta – i situationer känneteckade av risk maximerar aktören alltid den förväntade nyttan
CA5 Konsistenta ekonomiska jämvikter – olika aktörers handlande är konsistenta och interaktionen dem emellan resulterar i en jämvikt

När man beskriver aktörer som rationella i de här modellerna avser man instrumentell rationalitet, som innebär att aktörer förutsätts välja alternativ som har de bästa konsekvenserna utifrån deras givna preferenser. Hur dessa givna preferenser har uppkommit uppfattas i regel ligga utanför rationalitetsbegreppets ’omfång’ och därför inte heller utgör en del av den ekonomiska teorin som sådan.

Bilden man får av kärnantagandena (’rationella val’) är en rationell aktör med starka kognitiva kapaciteter, som vet vad hon vill, noga överväger sina alternativ och givet sina preferenser väljer vad hon tror har de bästa konsekvenserna för henne. Vägandes de olika alternativen mot varandra gör aktören ett konsistent, rationellt val och agerar utifrån detta.

De auxiliära antagandena (AA) specificerar rums- och tidmässigt vad för typ av interaktion som kan äga rum mellan ‘rationella’ aktörer. Antagandena ger ofta svar på frågor som:
AA1 vilka är aktörerna och var och när interagerar de
AA2 vilka är deras mål och aspirationer
AA3 vilka intressen har de
AA4 vilka är deras förväntningar
AA5 vad för slags handlingsutrymme har de
AA6 vilket slags överenskommelser kan de ingå
AA7 hur mycket och vad för slags information besitter de
AA8 hur interagerar deras handlingar med varandra

Så ‘basmodellen’ för alla mainstream-modeller består av en generell bestämning av vad som (axiomatiskt) utgör optimerande rationella aktörer (CA) samt en mer specifik beskrivning (AA) av i vad för slags situationer som dessa aktörer agerar (vilket innebär att AA fungerar som en restriktion som bestämmer den tilltänkta applikationsdomänen för CA och de därur deduktivt härledda teoremen). Listan över antaganden kan aldrig bli fullständig eftersom det alltid också förekommer ospecificerade ’bakgrundsantaganden’ och opåtalade utelämnanden (typ transktionskostnader, slutningar, o d, ofta baserat på något slags negligerbarhets- och applikationsöverväganden). Förhoppningen är att denna ’tunna’ uppsättning antaganden ska vara tillräcklig för att förklara och predicera ’fylliga’ fenomen i den verkliga, komplexa världen.

I nationalekonomiska läroböcker presenteras genomgående modeller med den grundläggande strukturen

A1, A2, … An
———————-
Teorem,

där en uppsättning odifferentierade antaganden används för att härleda ett teorem. Detta är dock för vagt och oprecist för att vara av något egentligt värde, och ger inte heller någon vidare sanningsenlig bild av den gängse modellstrategin i mainstream nationalekonomi. Där differentieras det genomgående mellan uppsättningen av laglika hypoteser och auxiliära antaganden, vilket ger den mer adekvata strukturen

CA1, CA2, … CAn & AA1, AA2, … AAn
———————————————–
Teorem,

eller

CA1, CA2, … CAn
———————-
(AA1, AA2, … AAn) → Teorem,

som klarare understryker (AA):s funktion som en uppsättning restriktioner på applicerbarheten av de deducerade teoremen. I extremfallet får vi

CA1, CA2, … CAn
———————
Teorem,

där teoremen är analytiska entiteter med universell och fullständigt obegränsad applicerbarhet. Eller så får vi

AA1, AA2, … AAn
———————-
Teorem,

där teoremen förvandlats till icke-testbara tautologiska tankeexperiment utan några andra empiriska ambitioner än att berätta en koherent fiktiv ‘som-om’ historia.

Om man inte klart skiljer på (CA) och (AA) går det inte att göra denna helt avgörande tolkningsmässiga distinktion, vilket öppnar upp för allehanda försök att ’rädda’ eller ’immunicera’ modeller från i princip all kritik genom att otillbörligt ’glida’ mellan att tolka modellerna som empiriskt tomma deduktiv-axiomatiska analytiska ’system’, respektive som modeller med explicita empiriska aspirationer. I vanliga fall uppfattas kanske flexibilitet som något positivt, men i en metodologisk kontext är det snarast ett tecken på problem. Modeller som är förenliga med allting eller kommer med ospecificerade applikationsdomäner, är värdelösa ur vetenskaplig synpunkt sett.

Nationalekonomin – till skillnad från logik och matematik – borde vara en empirisk vetenskap, och empiriska test av ’axiom’ borde vara självklart relevant för en sådan disciplin. För även om mainstreamekonomen själv (implicit eller explicit) hävdar att hennes axiom är univerellt accepterade som ’sanna’ och utan behov av bevis, så utgör detta självklart inte i sig ett skäl för andra att bara rakt av acceptera dem.

När mainstreamekonomers deduktivistiska ’tänk’ kommer till användning, resulterar detta som regel i konstruerande av ’som om’ modeller baserade på någon form av idealiseringslogik och en uppsättning axiomatiska antaganden från vilka konsistenta och precisa inferenser kan göras. Det vackra i detta är så klart att om de axiomatiska premisserna är sanna, så följer slutsatserna med nödvändighet. Men – även om proceduren med framgång används inom matematik och matematisk-logiskt härledda axiomatisk-deduktiva system, så är den en dålig guide för att förstå och förklara system i den verkliga världen.

De flesta teoretiska modeller som mainstreamekonomer arbetar med är abstrakta och orealistiska konstruktioner med vars hjälp man konstruerar icke-testbara hypoteser. Hur detta ska kunna säga oss något relevant och intressant om den värld vi lever i är svårt att se.

Konfronterade med de massiva empiriska misslyckanden dessa modeller och teorier gett upphov till, retirerar många mainstreamekonomer och väljer att presentera sina modeler och teorier som enbart ett slags tankeexperiment utan egentliga aspirationer att säga oss något om den verkliga världen. Istället för att slå en bro mellan modell och verklighet, ger man helt enkelt bara upp. Denna typ av vetenskaplig defeatism är dock helt oacceptabel. Det kan aldrig vara nog att bevisa eller deducera saker i en modellvärld. Om teorier inte — direkt eller indirekt — säger oss något om den värld vi lever i, varför ska vi då ödsla tid på dem?