Skolans kris är politikernas fel

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Skolans kris är politikernas fel

Trots alla de väldokumenterade och uppenbara avigsidor som följer på marknadsstyrningen av skolan verkar inget av riksdagspartiernas politiker (med undantag för vänstern) vara beredda på att diskutera alternativ styrning av skolsystemet … Centerledaren har med rak arm förbjudit någon som helst diskussion om vinster i skola och välfärd, istället ska vi prata om kvalitetskrav och stänga skolverksamheter oftare, som om mer kontroll och dokumentation och regelbundna skolstängningar vore en långsiktig lösning för någon alls. Socialdemokraterna verkar lika delar bakbundna och lättade av detta förbud.

Liberalerna däremot stirrar sig blinda på beslut från Barn- och elevombudsmannen samt dåliga kursplaner i ett motsägelsefullt hopp om att väljarna ska glömma både vem som inrättade ombudsmannen och ansvarade för läroplanerna. Rester av den forna alliansen skyller också gärna skolans kriser på Socialdemokraterna, och glömmer då behändigt det enkla faktumet att samtliga stora utbildningsreformer sedan 1980-talet har varit borgerliga, vilket pinsamt nog också har lett oss till den situation vi har idag där likvärdigheten urholkas alltmer dag för dag, lärarbristen eskalerar och kommunernas effektiviseringar rullar på i allt högre takt, år efter år efter år.

Efter åratal där skolans kriser har beskyllts på lärares bristfälliga kompetens, lärarutbildningarnas innehåll, postmodernism och pedagogiska etablissemang, är det dags att säga som det är. Skolans kris är resultat av politikernas misslyckande att förvalta det ansvar de har fått. Det är hög tid för dem att sätta sig ned i bänken och lyssna.

Gunnlaugur Magnússon

I Sverige år 2020 låter vi friskolekoncerner med undermålig verksamhet få plocka ut skyhöga vinster — vinster som den svenska staten gladeligen låter dessa koncerner ta av vår skattefinansierade skolpeng. Dessa smarta välfärdsplundrare har överlag en högre lönsamhet än näringslivet i sin helhet, men när man väl plundrat färdigt lämnar man över problemen och eleverna till den förkättrade offentliga sektorn.

Många är med rätta upprörda och de som är kritiska till privatisering av vård och skola har haft gyllene tillfällen att tydligt och klart tala om att man nu vill se till att undanröja möjligheterna för vinstdrivande bolag att verka inom vård, omsorg och skola.

Men så har inte skett.

Istället har det kommit en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner. När nu privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så tror man att just det som man ville bli av med — regelverk och ‘byråkratisk’ tillsyn och kontroll — skulle vara lösningen.

Ett flertal undersökningar har på senare år  visat att det system vi har i Sverige med vinstdrivande skolor leder till att våra skolor blir allt mindre likvärdiga — och att detta i sin tur bidrar till allt sämre resultat. Ska vi råda bot på detta måste vi ha ett skolsystem som inte bygger på ett marknadsmässigt konkurrenstänk där skolor istället för att utbilda främst ägnar sig åt att ragga elever och skolpeng, utan drivs som icke-vinstdrivna verksamheter med kvalitet och ett klart och tydligt samhällsuppdrag och elevernas bästa för ögonen.

Vi vet idag att friskolor driver på olika former av etnisk och social segregation, påfallande ofta har låg lärartäthet och i grund och botten sviker resurssvaga elever. Att dessa verksamheter ska premieras med att få plocka ut vinster på våra skattepengar är djupt stötande.

I ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och demokrati borde det vara självklart att skattefinansierade skolor inte ska få drivas med vinst, segregation eller religiös indoktrinering som främsta affärsidé!

Många som är verksamma inom skolvärlden eller vårdsektorn har haft svårt att förstå socialdemokratins inställning till privatiseringar och vinstuttag i välfärdssektorn. Av någon outgrundlig anledning har ledande socialdemokrater under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ofta har argumentet varit att driftsformen inte har någon betydelse. Så är inte fallet. Driftsform och att tillåta vinst i välfärden har visst betydelse. Och den är negativ.

I mitt tycke låter Magnússon i sin historieskrivning socialdemokratin komma väl billigt  undan. Som jag se det komme historiens dom att falla hård på ansvariga politiker — och inte minst på socialdemokratins Ingvar Carlsson, Göran Persson, Kjell-Olof Feldt och alla andra som i deras fotspår glatt traskat patrull — som hänsynslöst och med berått mod låtit offra den en gång så stolta svenska traditionen av att försöka bygga en jämlik skola för alla!

Till skillnad från i alla andra länder i världen har den svenska socialdemokratins ledning gjort det möjligt för privata företag att göra vinst på offentligt finansierad undervisning. Och när borgerliga regeringar ytterligare stimulerat privatiseringsvågen har socialdemokraterna bara tigit och varit passiva. Och detta trots att det hela tiden funnits ett starkt folkligt motstånd  mot att släppa in vinstsyftande privata företag i välfärdssektorn.

Att socialdemokratin fortsätter bidra till skolans urholkning med sitt stöd för friskolor och deras vinstuttag är inte den enda anledningen till att partiet tappat en stor del av sitt tidigare väljarunderlag. Men säkert en av de viktigare. Ett tydligare självmål inom politiken är svårt att hitta. Att Löfvenregeringen inte kunnat lova att man ska sätta stopp för välfärdsplundrarna att plocka ut vinster på skola och omvård fullbordar bara detta det största sveket någonsin mot de egna väljarna.