by ‘Sunda’ statsfinanser — en synnerligen osund fixering Om ekonomin riskerar att överhettas finns det skäl att hålla igen. Men den risken är i nuläget milt sagt inte så stor. Världsekonomin är i fritt fall. Det finns all anledning att oroa sig för prishöjningar och varubrist när globala leverantörskedjor bryts upp och mängder med företag går omkull. Men denna form av inflation kan inte bekämpas genom att staten spenderar mindre, utan kräver tvärtom att den går in med full kraft för att hålla näringslivet vid liv. Att spara pengar ”i ladorna” gör oss inte bättre rustade för en kris utan snarare sämre. Statens överskott är den privata sektorns (eller utlandets) underskott. En stram finanspolitik gör det därmed svårare för hushåll och företag att spara ihop
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics, Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes The total incompetence of people in charge of the US economy
Lars Pålsson Syll writes Ergodicity — a questionable assumption (wonkish)
Lars Pålsson Syll writes Vägval i finanspolitiken
Lars Pålsson Syll writes Economics — a dismal and harmful science
‘Sunda’ statsfinanser — en synnerligen osund fixering
Om ekonomin riskerar att överhettas finns det skäl att hålla igen. Men den risken är i nuläget milt sagt inte så stor. Världsekonomin är i fritt fall. Det finns all anledning att oroa sig för prishöjningar och varubrist när globala leverantörskedjor bryts upp och mängder med företag går omkull. Men denna form av inflation kan inte bekämpas genom att staten spenderar mindre, utan kräver tvärtom att den går in med full kraft för att hålla näringslivet vid liv.
Att spara pengar ”i ladorna” gör oss inte bättre rustade för en kris utan snarare sämre. Statens överskott är den privata sektorns (eller utlandets) underskott. En stram finanspolitik gör det därmed svårare för hushåll och företag att spara ihop en finansiell buffert. Framförallt hade större statliga utgifter och investeringar kunnat förse oss med de fysiska tillgångarna vi behöver för att möta krisen. Vi hade kunnat ha fler vårdplatser, fler respiratorer, större lager med mediciner och skyddsutrustning. Bättre villkor för vårdpersonal hade kunnat få fler att stanna i yrket …
Om det stämmer att våra låga statsskuld var anledningen till att vi kunde klara krisen måste det i så fall betyda att det efteråt är dags att strama åt igen, för att vara redo för nästa kris. Den idén måste överges om vi ska kunna bygga upp en hållbar ekonomi efter pandemin.
Vad många politiker och mediala så kallade experter inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.
En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare.
En statsskuld är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere statsskulden. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges. ‘Sunda’ statsfinanser är osunt.
One of the most effective ways of clearing up this most serious of all semantic confusions is to point out that private debt differs from national debt in being external … A variant of the false analogy is the declaration that national debt puts an unfair burden on our children, who are thereby made to pay for our extravagances. Very few economists need to be reminded that if our children or grandchildren repay some of the national debt these payments will be made to our children or grandchildren and to nobody else. Taking them all together they will no more be impoverished by making the repayments than they will be enriched by receiving them.
Abba Lerner The Burden of the National Debt (1948)