Att tjäna pengar på sjuka — en riktigt sjuk idé

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Att tjäna pengar på sjuka — en riktigt sjuk idé

Personal på Attendos äldreboende Långbroberg i södra Stockholm har larmat om missförhållanden – utan att de känner att de får gehör hos cheferna.

Ett tiotal anställda väljer nu att berätta om:

■ Obemannade avdelningar nattetid, där boende skriker av smärta och det dröjer innan de får hjälp.

■ Blaskig soppa, frysta måltider och ont om frukost, vilket gör att brukare är hungriga och rasar i vikt.

■ Boende som läggs för natten redan vid 16-tiden och får äta middag i sängen.

– Jag kastar mig hellre framför ett tåg än bli gammal om det ska vara så här, säger undersköterskan Maria Norstad Pantén, 60.

Karin Sörbring/Expressen

Många som är verksamma inom skolvärlden eller vårdsektorn har haft svårt att förstå socialdemokratins inställning till privatiseringar och vinstuttag i den mjuka välfärdssektorn. Av någon outgrundlig anledning har ledande socialdemokrater under många år pläderat för att vinster ska vara tillåtna i skolor och vårdföretag. Ofta har argumentet varit att driftsformen inte har någon betydelse. Så är inte fallet. Driftsform och att tillåta vinst i välfärden har visst betydelse. Och den är negativ.

Socialdemokratin är förvisso långt ifrån ensamt om sitt velande. På den andra kanten hörs från Svenskt Näringsliv och landets alla ledarskribenter en jämn ström av krav på ökad kontroll, tuffare granskning och inspektioner.

Men vänta lite nu! Var det inte så att när man på 1990-talet påbörjade systemskiftet inom välfärdssektorn ofta anförde som argument för privatiseringarna att man just skulle slippa den byråkratiska logikens kostnader i form av regelverk, kontroller och uppföljningar? Konkurrensen – denna marknadsfundamentalismens panacé – skulle ju göra driften effektivare och höja verksamheternas kvalitet. Marknadslogiken skulle tvinga bort de ‘byråkratiska’ och tungrodda offentliga verksamheterna och kvar skulle bara finnas de bra företagen som ‘valfriheten’ möjliggjort.

Och nu när den panglossianska privatiseringsvåtdrömmen visar sig vara en mardröm så ska just det som man ville bli av med – regelverk och ‘byråkratisk’ tillsyn och kontroll – vara lösningen?

Man tar sig för pannan – och det av många skäl!

För ska man genomföra de åtgärdspaket som förs fram undrar man ju hur det går med den där effektivitetsvinsten. Kontroller, uppdragsspecifikationer, inspektioner m m kostar ju pengar och hur mycket överskott blir det då av privatiseringarna när dessa kostnader också ska räknas hem i kostnads-intäktsanalysen? Och hur mycket värd är den där ‘valfriheten’ när vi ser hur den gång på gång bara resulterar i verksamhet där vinst genereras genom kostnadsnedskärningar och sänkt kvalitet?

Effektiv resursanvändning kan aldrig vara ett mål i sig. Däremot kan det vara ett nödvändigt medel för att nå uppsatta mål. Välfärdsstatens vara eller icke vara handlar inte bara om ekonomisk effektivitet, utan också om våra föreställningar om ett värdigt liv, rättvisa och lika behandling.

Så grundfrågan är inte om skattefinansierade privata företag ska få göra vinstuttag eller om det krävs hårdare tag i form av kontroll och inspektion. Grundfrågan är om det är marknadens och privatiseringarnas logik som ska styra våra välfärdsinrättningar eller om det ske via demokratins och politikens logik. Grundfrågan handlar om den gemensamma välfärdssektorn ska styras av demokrati och politik eller av marknaden.