‘Nobelpriset’ i ekonomi haltar betänkligt

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

‘Nobelpriset’ i ekonomi haltar betänkligt

Sveriges Riksbanks pris till Alfred Nobels minne delas i år av tre framstående amerikanska ekonomer. Pristagarna Ben Bernanke, Douglas Diamond och Philip Dybvig, får priset för sina studier som belyser bankernas och banksystemets roll …

Trions forskningsresultat och prestationer är världsberömda … och i denna kommentar finns det inte något behov eller avsikt att förringa de prisbelönta forskarna eller deras forskningsarbete på något sätt. Syftet är istället att uppmärksamma Vetenskapsakademien — som delar ut ‘Nobelprisen’ i ekonomi – och dess priskriterier och framför allt den klassiska men pinsamma felslutningen de innehåller … 

Priskommittén motiverar sina val denna gång med att den prisbelönta trions forskning avsevärt har förbättrat förståelsen för bankernas roll i samhället och särskilt i finanskriser. Kommittén backar upp vikten av ämnet och dess tilldelningskriterier genom att förklara varför banker är nödvändiga i första hand. Och det är precis där tilldelningskriterierna brister, eftersom kommitténs förklaring upprepar ett klassiskt missförstånd – och kommer på avvägar.

Enligt kommittén “måste vi veta vad banker faktiskt gör: de tar emot pengar från personer som gör insättningar och riktar dem till låntagare.”

Denna beskrivning av bankernas roll låter besvärligt lik den så kallade ‘teorin om lånbara fonder.’ Naturligtvis har teorin och beskrivningen i fråga upprepats och lärts ut för ekonomistudenter i decennier. Men trots ihållande upprepningar har beskrivningen av bankernas roll som överförande av inlåning inte stämt överens med den omgivande vardagliga verkligheten på decennier … I det nuvarande kreditbaserade (fiat) monetära systemet, skapas nya pengar och nya inlåningsmedel endast från bankutlåning och inte tvärtom, vilket beskrivs av det kätteri som upprepas av priskommittén …

Den illusion som prisnämnden upprepar om orsakssamband och händelseförlopp mellan medborgarnas inlåning och bankutlåning är skadlig på två olika sätt.

För det första, under förevändning av den snedvridningen, kan medborgarna uppmuntras att öka sitt sparande och inlåning, så att bankerna har ännu mer medel att föra vidare till till exempel nya bostadslån och företagsinvesteringslån. Om alla följde incitamentet och ökade sitt sparande skulle det minska den aggregerade efterfrågan, ekonomin och sysselsättningen och skulle snarare försvaga än öka efterfrågan på nya krediter och bankutlåning – och skapandet av inlåning.

För det andra kräver den vilseledande beskrivningen av banker och ‘teorin om lånbara fonder’ baserad på den indirekt att man blundar för hela det finansiella systemet och inte bara den finansiering som genereras av banker. Detta att blunda för hela den finansiella ekonomins skuldfinansieringsroll är till exempel så vanligt i så kallade nykeynesianska ekonomiska teorier och modeller att det kan anses vara ett kännetecken för teorierna och modellerna i fråga och inte ett fel .

Det är förmodligen en av huvudorsakerna till att till exempel de senaste decenniernas finansiella kriser har varit stora överraskningar för till exempel världens största centralbanker, inklusive Fed under ledning av Ben Bernanke vid tiden för den senaste krisen.

Jan Hurri/Ilta-Sanomat

Människor har i alla tider försökt göra sig en bild av och förstå hur de ekonomiska sammanhangen ser ut med hjälp av ekonomiska teorier. Dessa teorier både skapar och är en del av samhället och dess historia.

Det senaste seklet har utvecklingen av de ekonomiska teorierna kommit att äga rum i allt snabbare takt. Och under de senaste femtio åren har teorierna blivit allt mer matematiska och abstrakta till sin karaktär. Speciellt gäller detta den dominerande ekonomiska klokskapen, den så kallade mainstream ekonomiska  teorin.

Utvecklingen i denna riktning har gått så långt att till och med många nationalekonomer själva hävdar att ämnet förlorat kontakt med verkligheten och blivit en ny sorts skolastik som visat sig mest vara nonsens på styltor utan täckning i verkliga människors tankar och handlande. Istället för matematik och verklighetsfrånvända antaganden om människor som egenintresserade och nyttomaximerande maskiner förespråkar man en ökad pluralism och vidsyn med plats för kritisk reflektion där olika teorier tillåts konkurrera och inte på förhand utdefinieras av det nationalekonomiska etablissemanget.

Den naturliga reaktionen när en teori uppenbart har gjort sitt är väl att se sig om efter andra, bättre teorier. Bygga nytt. Men nej! Oförnuftets profeter drar i stället åt skyddsbältet ännu hårdare om den egna teorin. Man går in i redskapsboden – och stannar där inne! Medan de ekonomiska problemen ute i verkligheten växer, leker man glatt vidare med den matematiska verktygslådans senaste inneprylar.

På samma sätt som det idag reses frågetecken kring den ekonomiska krishanteringen måste vi våga ifrågasätta den ekonomiska teorins patenterat artificiella värld och dess robotimitationer av människor. Den nationalekonomi som lärs ut på våra universitet har visat sig bara vara ytterligare en i raden av vetenskapliga tvångströjor.

Ställd inför den ekonomiska teorins uppenbara oförmåga att tackla verkliga ekonomiska och finansiella problem retirerar nationalekonomerna till modellernas underbara värld. Istället för att konstruera teorier utifrån empiriska fakta överger man den verkliga världen och bevisar saker om tänkta världar. Om målet är kunskap om den verkliga världen, är värdet av dessa dock minst sagt oklart.

När Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne instiftades 1969 förelåg inga som helst problem att finna värdiga pristagare. Efter hand tunnades dock skaran av givna pristagare ut och mindre självklara namn kom att figurera i diskussionerna. En både teoretisk och ideologisk slagsida framträdde också allt tydligare.

Nästan uteslutande nationalekonomer som företrädde den härskande ortodoxin kom ifråga. Andra viktiga skolor och teorier var på förhand uteslutna. De hade inte ägnat sig åt att utveckla verktygslådan, utan riktat sina forskarmödor åt att analysera och försöka förstå betingelserna för ekonomisk tillväxt och en miljömässigt uthållig utveckling och omvandling av vår ekonomi.

Och av alla pristagare sedan 1969 är ungefär två tredjedelar amerikaner, varav nästan hälften kommer från ett enda universitet – Chicago.

Tydligare än så här kan inte ekonomiprisets dilemma belysas. Priset har i sin nuvarande form överlevt sig självt. För att rädda kvar något av dess kvarvarande prestige och återupprätta dess tidiga glans finns bara två framgångsvägar. Se till att gör priset till ett ekonomipris öppet för alla – inberäknat ekonomer med andra perspektiv än den förhärskande ortodoxins. Och/eller gör om priset till ett brett samhällsvetenskapligt pris där även andra samhällsforskare än ekonomer kan kandidera. Säkert skulle detta bidra till att vi åter fick värdiga pristagare till Alfred Nobels minne. Om inte de nödvändiga förändringarna kommer till stånd kan vi lika gärna skrota priset!