by Göran Perssons hjältesaga — en farlig lögn Göran Perssons ord från mitten av 1990-talet ekar fortfarande genom svensk politik. Varje politiskt förslag som kan höja statsskulden bemöts av varningar om hur Sverige på den tiden stod på ruinens brant. Perssons resa till New York, där han enligt egen utsago tvingades gå med mössan i hand till Wall Streets lånehajar och utlova nedskärningar, har blivit en svensk lägereldsberättelse, en hjältesaga där resan och de efterföljande nedskärningarna är vad som räddar svensk ekonomi från statsfinansiell kollaps. Legenden har format en hel generation socialdemokratiska politiker. Den svenska ekonomisk-politiska debatten har följt efter. Så fort någon antyder att man borde bryta med den strama kurs som Göran Persson
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics, Politics & Society
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Daniel Waldenströms rappakalja om ojämlikheten
Lars Pålsson Syll writes Ojämlikheten i siffror
Peter Radford writes AJR, Nobel, and prompt engineering
Lars Pålsson Syll writes MMT explained
Göran Perssons hjältesaga — en farlig lögn
Göran Perssons ord från mitten av 1990-talet ekar fortfarande genom svensk politik. Varje politiskt förslag som kan höja statsskulden bemöts av varningar om hur Sverige på den tiden stod på ruinens brant.
Perssons resa till New York, där han enligt egen utsago tvingades gå med mössan i hand till Wall Streets lånehajar och utlova nedskärningar, har blivit en svensk lägereldsberättelse, en hjältesaga där resan och de efterföljande nedskärningarna är vad som räddar svensk ekonomi från statsfinansiell kollaps.
Legenden har format en hel generation socialdemokratiska politiker. Den svenska ekonomisk-politiska debatten har följt efter. Så fort någon antyder att man borde bryta med den strama kurs som Göran Persson slog in på återberättas historien om socialdemokraten som fick åka till Wall Street och be om lån.
Problemet med den här hjältesagan är att den inte är sann …
Ändå lever föreställningen om oundvikliga ekonomiska uppoffringar kvar. En förklaring till detta är att det finns starka intressen av berättelsen på båda sidor av blockgränsen. Föreställningen att Sverige inte har råd med välfärdssatsningar ligger i linje med högeridéer om att strama åt välfärdsstaten. Samtidigt har Socialdemokraterna gjort sig till det ansvarstagande partiet som räddade landet på 1990-talet. I brist på progressiva reformer är budgetsaneringen det som blir kvar att visa upp för väljarna.
Resultatet av 30 års ekonomisk-politisk återhållsamhet har blivit att välfärden successivt har utarmats. Större skolklasser, längre köer i landets väntrum och socialförsäkringar som inte ger grundläggande trygghet. I den socialdemokratiska retoriken har det kallats för att ”ta ansvar”, men i själva verket är det mer passande att kalla fastklamrandet vid 1990-talspolitiken för ett svek, mot de som arbetar i välfärden och mot de grupper som behöver den mest.
I dag innebär ekonomiskt ansvarstagande att man kränger av sig tvångströjan från 1990-talet. Det är en förutsättning för att välfärden ska sluta trampa vatten och få sätta fötterna på fast mark …
Det kommer att bli smärtsamt att göra upp med myterna från 1990-talet. Men en brytning med hjältesagans historieskrivning är trots allt bättre än alternativet: att fortsätta vara bakbunden av en ekonomisk analys som gör progressiv reformism omöjlig.
Som vi alla vet har det funnits en besatthet av statliga budgetunderskott sedan krisen 2008. Idéerna om åtstramnigspolitik — främst baserade på ekonometriska analyser — kokar i grund och botten ner till förhoppningen att om du minskar underskotten kommer tilltron till företagande att få företagare att investera.
Men oavsett hur mycket tilltro du har till de åtgärder som myndigheterna för närvarande följer kan det inte förvandla dåliga åtstramningspolitiska åtgärder till bra jobbskapande åtgärder. Åtstramningsåtgärder och överentusiastisk och enfaldig fixering vid monetära åtgärder och inflation är inte vad som krävs för att få våra haltande ekonomier att komma ur deras nuvarande tillstånd av limbo. Åtstramningsillusionen hjälper oss inte — och det gör inte heller diskussioner om budgetunderskott där ekonomer och politiker tycks tro att nedskärningar av statliga budgetar skulle hjälpa oss ur recessioner och nedgångar. I en situation där monetära åtgärder har blivit alltmer försvagade är lösningen inte fiskal åtstramning, utan fiskal expansion!
Vi kommer inte att komma ur den nuvarande ekonomiska stagnationen så länge vi fortsätter att vara besatta av den vansinniga idén att åtstramning är det universella botemedlet. När en ekonomi redan befinner sig i en svår situation kan man inte bara skära ned på statliga utgifter. Att minska statliga utgifter minskar den totala efterfrågan. Lägre total efterfrågan innebär lägre skatteintäkter. Lägre skatteintäkter innebär ökade underskott – och krav på ännu mer åtstramning. Och så vidare, och så vidare …
Ekonomer har en tendens att bli uppslukade av sina egna teorier och modeller, och glömmer bort att bakom siffrorna och abstraktionerna finns en verklig värld med verkliga människor. Verkliga människor som får betala dyrt för fundamentalt felaktiga doktriner och rekommendationer.