Dyrkan av prismekanismen

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Nedanstående är en gästpost signerad Mats Bladh

Lars Syll skriver att felet med den neoklassiska teorin är dess deduktiva karaktär. Han tar Paul Krugman som exempel på att kritiska nationalekonomer själva faller tillbaka på sådana slutna modeller, och därför kan man inte ta slutenheten som det avgörande inslaget. Syll kunde ha tagit Joseph Stigler som exempel, hos vilken ”informationsmisslyckanden” höjs upp till norm i försöket att omvandla ”mainstream” inifrån.

Jag vill hävda att upphöjningen av prismekanismen som den ekonomiska mekanismen framför andra avskild inte bara från sociala och politiska omständigheter utan också från tekniska möjligheter, är mycket viktig för att förstå begränsningarna i det västerländska samhällets självförståelse, men också att den ingår i ett politiskt spel där priserna inte alls är avgörande. Såväl den ”neoklassiska” som den ”österrikiska” teorins genomslag i debatt och beslut spelar roll för inte bara för hur ekonomisk politik utformas utan även klimat- och miljöpolitiken, samt att de kan förkastas när det inte passar.

Om vi vidgar målbilden till att inkludera den politik som förs med ortodox nationalekonomi som ledstjärna, tar man visserligen risken att bli otydlig och kan hamna i besvärliga exempel som inte följer mönstret. Men att ekonomi reduceras till marknad och marknad till prismekanismen är ändå genomgående i både det ena och det andra.

Mariana Mazzucato kan enkelt fira intellektuella triumfer genom att hoppa ur dessa antaganden och ta in de planekonomiska inslagen som finns mitt i kapitalismens hjärta, den militära sektorn i USA. Det kunde också Ulrike Herrmann göra när hon hänvisar till de solidariska åtstramningarna som gjordes i Storbritannien under andra världskriget.

De ”institutionella” ekonomerna hade ju något att komma med när de sa att regleringarna och organisationerna (inklusive företagen) spelade roll, inte bara prissignalerna.

Låt mig få prata klimatpolitik: För det första sänkte Tidöregeringen reduktionsplikten med hänvisning till missnöjet med de höjda bränslepriserna. Denna omsvängning hos alla politiska partier kom i början av 2022 – alla ville göra något. Det är sant att väljare på avfolkningsorterna Hultsfred, Fagersta, Ljusdal och Sollefteå nästan inte röstade alls på Miljöpartiet, medan Sverigedemokraterna var stora och gick framåt jämfört med 2018 – jag har undersökt saken. Det kan ha avgjort valet. Min poäng här är att den relativa prishöjning på fossila bränslen som är ekonomkårens standardsvar är otillräckligt. Det tar inte hänsyn till att bilberoendet är störst där de ekonomiska marginalerna är som minst, samt att folk helt enkelt vägrar lyda den heliga prissignalen. SD hjälpte dem.

För det andra gick herrar John Hassler, Per Kågeson och Magnus Nilsson ut i debatten efter Tidöregeringens avsteg och förespråkade ”paus” för de nationella målen. Motiveringen var att EU:s klimatmål var ambitiösare och att det bara förvirrade saken att ha dubbla målsättningar. Det som glänste så fint i herrarnas ögon var ETS, det europeiska utsläppshandelssystemet. Med de tre herrarnas hjälp kan vi nu hamna i en situation med en realillusion: Det ser ut som om priset agerar självständigt, när ETS i själva verket blivit effektivt verksamt under de senaste fem åren, till följd av att överskott på utsläppsrätter eliminerats och systemet kompletterats med koldioxidtullar. Viktigt för ETS är också EU:s allmänna ambitioner på klimatområdet som förklarar för väljarna varför de prishöjningar som blir följden är ett led mot fossilfrihet. För att prishöjningarna ändå skakunna godtas i en demokrati måste väljarna som konsumenter ha icke-fossila alternativ att tillgå. När sådana hänsyn tas kan ETS fungera. Prissignaler agerar aldrig ensamma.

Här kan vi inte undvika att prata om Tidöregeringens ohemula kärnkraftspolitik. Det skulle föra för långt att gå in på denna vurm, men den är ett brott mot den dominerande ekonomiska logiken som säger att billigaste tekniken ska vinna i fall där teknikerna är jämbördiga. Att sol och vind blir billigare för varje dag, medan kärnkraften brottas med fördyringar och förseningar, är fakta som stöts bort. Enligt min mening är kärnkraften i grund och botten inte en teknik utan en dröm om evig tillväxt, så nära evighetsmaskinen man kan komma – drömmen att slippa bry sig om energibrist någonsin. Faran är att en sådan vision faktiskt genomförs via subventioner. Ett bevis för att prissignaler aldrig regerar ensamma som jag helst sluppit.