by .[embedded content] Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om statsskuld och budgetunderskott är att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna. Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakade av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i en lågkonjunktur ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes The total incompetence of people in charge of the US economy
Lars Pålsson Syll writes Ergodicity — a questionable assumption (wonkish)
Lars Pålsson Syll writes Vägval i finanspolitiken
Lars Pålsson Syll writes Economics — a dismal and harmful science
.
Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om statsskuld och budgetunderskott är att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.
Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakade av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i en lågkonjunktur ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av.
I stället för att ”värna om statsfinanserna” — med det finanspolitiska ramverkets i grunden feltänkta överskottsmål, skuldankare och utgiftstak — bör man se till att värna om samhällets framtid. Problemet med en statsskuld i en situation med historiskt låga räntor är inte att den är för stor, utan för liten.
Vad många politiker och mediala “experter” inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.
En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare (den offentliga sektorns finansiella nettoposition är positiv).
En statsskuld — idag ligger den i Sverige på drygt 20% av BNP — är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere den konsoliderade bruttoskulden (‘Maastrichtskulden’) till 35 % av BNP på medellång sikt. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges.
Den svenska utlandsskulden och den konsoliderade statsskulden är historiskt låga. Som framgår av ‘Maastrichtskulden’ hör Sverige till de EU-länder som har allra lägst offentlig skuldsättning. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför idag är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna” om statsfinanserna bör en ansvarsfull regering se till att värna om samhällets framtid.
Budgetunderskott och statsskuld är inte Sveriges problem idag. Och att fortsatt prata om att “spara i ladorna” är bara ren dumhet.
Idag behöver Sverige ett nytt finanspolitiskt ramverk. Vi behöver sänka målet för det finansiella sparandet för att därigenom ge ett större utrymme för kontracykliska finanspolitiska satsningar — och därigenom t ex kunna göra nödvändiga investeringar i infrastruktur, minska arbetslösheten. Med tanke på de klimatpolitiska utmaningar vi står inför, är det nödvändigt att på allvar göra upp med det ramverk som idag onödigt försvårar finanspolitiskt mer offensiva miljösatsningar.
Dagens inflationfixerade ekonomisk-politiska debatt visar med all tydlighet att ekonomer har en tendens att bli uppslukade av sina egna teorier och modeller, och glömmer bort att bakom siffrorna och abstraktionerna finns en verklig värld med verkliga människor. Verkliga människor som får betala dyrt för fundamentalt felaktiga doktriner och rekommendationer. Som alltid på marknaden är det de resurssvaga som i sista hand får stå för notan …
Den debatt vi de senaste veckorna sett segla upp om det finanspolitiska ramverket är välkommet. Den visar också på att det är hög tid att bryta mot mainstreamekonomernas konsensus kring penningpolitikens primat (och att en aktiv finanspolitik bara skulle vara aktuell bedriva när vi befinner oss i lägen med extremt låg ränta) när det gäller att lösa ekonomisk-politiska problem. Den ekonomiska politiken har länge nog haltat runt på ett ben. Vi är utrustade med två ben. För att röra oss stadigt framåt är det bäst att nyttja dem båda..
Vi måste på allvar börja våga använda finanspolitiken. För att få fart på ekonomin behöver vi både en penningpolitisk och en finanspolitisk dynamo. Det är med andra ord hög tid att skrota förlegade och kontraproduktiva överskottsmål och utgiftstak!
Räntepolitikens ineffektivitet idag är mer än något annat ett kvitto på att den nyliberala åtstramningspolitiken nått vägs ände. Om den inte ersätts — och det snart — med en mer expansiv och jobbinriktad ekonomisk politik ser den svenska ekonomins framtid allt annat än ljus ut.