by Kvantitet framför kvalitet i den högre utbildningen Krisen i den svenska skolan har nått högskolan. I dagens Kaliber berättar universitets-lärare om studenter med låga förkunskaper, om krav som sänks och om ett ersättnings-system som ger mer pengar ju fler studenter som godkänns … Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap och undervisar bland annat blivande lärare i statistik. Sedan han började undervisa för 30 år sedan har antalet högskolestudenter mer än fördubblats. Lars Pålsson Syll poängterar att det fortfarande finns lysande studenter, men att genomsnittet tycks ha sjunkit. — De kommer med mindre i bagaget än vad jag och andra universitetslärare förväntar oss … Hur hanterar ni det här? Är det då fler som blir underkända eller sjunker kraven,
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Education & School
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes The Swedish for-profit ‘free’ school disaster
Lars Pålsson Syll writes Friskolorna och betygsinflationen
Lars Pålsson Syll writes Mobileländet i svensk skola
Lars Pålsson Syll writes L’intelligence humaine est en déclin
Kvantitet framför kvalitet i den högre utbildningen
Krisen i den svenska skolan har nått högskolan. I dagens Kaliber berättar universitets-lärare om studenter med låga förkunskaper, om krav som sänks och om ett ersättnings-system som ger mer pengar ju fler studenter som godkänns …
Lars Pålsson Syll är professor i samhällskunskap och undervisar bland annat blivande lärare i statistik. Sedan han började undervisa för 30 år sedan har antalet högskolestudenter mer än fördubblats. Lars Pålsson Syll poängterar att det fortfarande finns lysande studenter, men att genomsnittet tycks ha sjunkit.
— De kommer med mindre i bagaget än vad jag och andra universitetslärare förväntar oss …
Hur hanterar ni det här? Är det då fler som blir underkända eller sjunker kraven, eller vad händer?
— Ja, om man skulle vara politiskt korrekt skulle man helst svara att vi tacklar det genom att underkänna fler studenter, men verkligheten är nog inte riktigt så panglossiansk, det är inte så vi ofta gör, utan jag tror, även om vi inte medvetet gör det så blir det nog så att får vi ett sämre material att jobba med så anpassar man ju kraven lite grann efter det materialet. Det är inte så rimligt att tro att en lärare vill underkänna 9 av 10 studenter och hålla kvar vid en kravnivå som vi hade för kanske 20-30 år sedan. Men det är klart att det är ingen som säger att vi ska sänka kraven för att få igenom de här studenterna, men de facto tror jag att vi gör det, och ett av de oroande skälen till att vi gör det är ju också den typen av ersättningssystem som vi har inom högskola, där genomströmningen av studenter syns i vår budget.
Svenska universitet och högskolor brottas idag med många problem. Två av de mer akuta är hur man ska hantera en situation med stagnerad ekonomi och att allt fler studenter är dåligt förberedda för universitets- och högskolestudier.
De senaste femtio åren har vi haft en fullständig explosion av nya studentgrupper som går vidare till universitets- och högskolestudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet. Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många utbildningar har fallit till föga och sänkt kraven.
Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor i allt större utsträckning sämre rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna — de med litet eller inget ‘kulturkapital’ i bagaget hemifrån.
Mot denna bakgrund är det egentligen anmärkningsvärt att man inte i större utsträckning problematiserat vad utbildningsexplosionen i sig kan leda till.
Eftersom vi för femtio år sedan vid våra universitet utbildade enbart en bråkdel av befolkningen, är det ingen djärv gissning — under antagande av att ‘begåvning’ i en population är åtminstone approximativt normalfördelad — att lejonparten av dessa studenter ‘begåvningsmässigt’ låg till höger om mittpunkten på normalfördelningskurvan. Om vi idag tar in fem gånger så många studenter på våra högskolor och universitet kan vi — under samma antagande — knappast räkna med att en lika stor del av dessa utgörs av individer som ligger till höger om normalfördelningskurvans mittpunkt. Rimligen torde detta innebära att i takt med att proportionen av befolkningen som går vidare till högskola och universitet ökar, så ökar svårigheterna för många av dessa att uppnå traditionellt högt ställda akademiska kravnivåer.
Här borde statsmakterna ha ytterligare en stark anledning till att öka resurserna till högskola och universitet, istället för att som idag bedriva utbildningar på mager kost och med få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper. Med nya kategorier av studenter, som i allt större utsträckning rekryteras från studieovana hem, är det svårt att se hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt mer svagpresterande studenter.
Att som många politiker idag ge sken av att det inte finns en motsättning mellan kvantitet och kvalitet är oseriöst. Vill vi utveckla Sverige som kunskapsnation och få en allt större del av vår befolkning att utbilda sig måste vi också vara beredda på att detta kostar. Är vi inte beredda att satsa mer resurser på våra universitet och högskolor kommer kvantitet att fortsätta gå ut över kvalitet.