by Riksbankens penningpolitik — ett subtilt bondfångeri I ett baksäte sitter Riksbankens tidigare chef Stefan Ingves och scrollar mellan diagram på sin mobilplatta. Men han pratar inte, som man skulle kunna tro, om siffror och samband. Om vilka vetenskapliga beräkningar som ligger bakom Sveriges inflationsmål på två procent. I stället pratar han om att allt egentligen handlar om att hitta en berättelse, en linje, ett budskap som folk tror på … Scenen kommer från Olof Berglinds och Nathan Grossmans nya dokumentär Skuldfeber på SVT Play, en brutal uppgörelse med Riksbankens penningpolitik. Dokumentärens stora förtjänst är att den visar bluffen som dagens teknokratiska penningpolitik vilar på. Financial Times-journalisten Gillian Tett beskriver
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Klas Eklunds ‘Vår ekonomi’ — lärobok med stora brister
Lars Pålsson Syll writes Ekonomisk politik och finanspolitiska ramverk
Lars Pålsson Syll writes NAIRU — a harmful fairy tale
Lars Pålsson Syll writes Isabella Weber on sellers inflation
Riksbankens penningpolitik — ett subtilt bondfångeri
I ett baksäte sitter Riksbankens tidigare chef Stefan Ingves och scrollar mellan diagram på sin mobilplatta.
Men han pratar inte, som man skulle kunna tro, om siffror och samband. Om vilka vetenskapliga beräkningar som ligger bakom Sveriges inflationsmål på två procent. I stället pratar han om att allt egentligen handlar om att hitta en berättelse, en linje, ett budskap som folk tror på …
Scenen kommer från Olof Berglinds och Nathan Grossmans nya dokumentär Skuldfeber på SVT Play, en brutal uppgörelse med Riksbankens penningpolitik.
Dokumentärens stora förtjänst är att den visar bluffen som dagens teknokratiska penningpolitik vilar på. Financial Times-journalisten Gillian Tett beskriver centralbankernas arbete som ett ”subtilt bondfångeri”. Hon menar att centralbankschefer gärna vill framställa ekonomin som en absolut vetenskap, men att det i verkligheten handlar om illusioner och myter.
Vilket är precis vad Stefan Ingves bekräftar när han beskriver sig själv som sagofarbror.
När han senare ställs mot väggen i dokumentärens crescendo försvarar han det godtyckliga inflationsmålet på två procent med att man måste ha en ”riktning” när man ska övertyga väldigt många människor: ”Det fungerar inte i ett samhälle att varje morgon stiga upp och säga: Jag har ingen aning om vart vi ska vara på väg.”
När Riksbankens gravt felaktiga prognoser ifrågasätts utbrister han: ”Alternativet vore att säga att vi inte har en aning om någonting.” Och det vore väl alltför ärligt förstås.
”Alternativet vore att säga att vi inte har en aning om någonting.”
Ja — och det hade varit ett intellektuellt mycket hederligare svar!
Nationalekonomi som vetenskap har världen över förlorat otroligt mycket i prestige och status under senare år. Inte minst på grund av dess oförmåga att analysera och förklara ekonomiska och finansiella kriser och på grund av dess avsaknad av konstruktiva och hållbara förslag på att ta oss ur dessa kriser.
Ska vi kunna återskapa förtroendet för den nationalekonomiska vetenskapen måste vi sluta låtsas som om vi har exakta och riktiga svar på allting. För det har vi inte. Vi bygger modeller och teorier där vi på hundradelars procent kan tala om vad värdet på räntan kommer att vara om trettio år. Vi kan kalkylera investeringsrisker och göra exakta framtidsprognoser. Men detta bygger vi på matematiska och statistiska antaganden som ofta har väldigt lite eller inget alls med verkligheten att göra. Genom att inte låtsas om den avgörande skillnaden mellan modell och verklighet invaggar vi människor i en falsk trygghet av att vi har koll på läget. Det har vi inte! Det var denna falska trygghet som aktivt medverkade till finanskrisen år 2008. Vi måste våga erkänna att vi ibland inte vet allt och att det finns saker som vi inte ens vet att vi inte vet. All osäkerhet går inte att reducera till kalkylerbar risk.
På det ekonomisk-politiska området måste vi sluta upp med att bygga modeller och prognoser på fullständigt verklighetsfrånvända modeller med robotliknande optimerande människor utrustade med ‘rationella förväntningar’. Detta är ren och skär nonsens. Vi måste bygga våra modeller på antaganden som inte står i uppenbar kontrast till verkligheten. Och i det arbetet måste vi vara ödmjuka nog att också inse att psykologi och andra beteendevetenskaper kan bidra med viktiga pusselbitar.