‘Vår ekonomi’ — nationalekonomisk lärobok med stora brister

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

‘Vår ekonomi’ — nationalekonomisk lärobok med stora brister

Varje höst håller your truly sedan fler år tillbaka en introduktionskurs i nationalekonomi för blivande gymnasielärare i samhällskunskap. Förutom några av mina egna böcker, står även Klas Eklunds Vår ekonomi på litteraturlistan.

Vår ekonomi kom år 2020 ut i sin senaste (15:e) upplaga. Imponerande och i sig ett bevis på bokens många förtjänster, inte minst de pedagogiska.

Men tyvärr har boken också — fortfarande — några riktigt stora brister. Framför allt när det gäller metodologiska och monetära frågor.

Nationalekonomi är en vetenskap som i hög grad bygger på användandet av modeller. Eklund presenterar modellanvändandet som ”en sorts förenklade beskrivningar av verkligheten” med vars hjälp ekonomen kan ”göra tanke- och räkneexperiment och testa sina hypoteser”. Om dessa modeller ska fungera och ge överblickbara resultat

måste de göras enklare än den komplicerade verkligheten … Ekonomerna brukar följaktligen, då de konstruerar sina modeller, införa en rad förenklande antaganden för att göra modellerna så klara och entydiga som möjligt … Självklart är sådana antaganden orealistiska … Ändå är ett visst mått av modellbyggeri nödvändigt … Verklighetens komplexitet och svårigheten att utföra kontrollerade experiment gör det därmed ofrånkomligt att den som vill sätta sig in i samhällsekonomin måste vara beredd att lära sig ett visst ’teoretiskt’ och ’abstrakt’ tänkande.

Den enkla utbuds- och efterfrågemodellen har i sin mer sofistikerade form

utgjort kärnan i den nationalekonomiska teorin under hela det senaste århundradet. Orsaken är inte att den exakt skulle avspegla verkligheten, utan att den på ett enkelt och slagkraftigt sätt leder fram till klara slutsatser, som på en rad olika sätt kan tillämpas vid analysen av ekonomiska problem.

Eklund medger att verkligheten inte ser ut som de ekonomiska modellerna, men att dessa har ett berättigande som ett slags referens- och utgångspunkt utifrån vilken den ekonomiska analysen kan visa ”vilka hinder som ligger i vägen för människor och företag att följa de grundläggande beslutsregler” som beskrivs i dessa modeller. Modellerna ska ses som ”analytiska hjälpmedel, vilka hjälper till att abstrahera fram väsentliga grunddrag i hur olika ekonomiska mekanismer fungerar”.

Redan i inledningskapitlen av boken introduceras den gängse mainstreamteorins utbuds- och erfterfrågemodell, där ett av kärnantagandena är att företagens kortsiktiga utbudskurva utgörs av den del av marginalkostnadskurvan som överstiger den genomsnittliga rörliga kostnaden. Hur det fortfarande är möjligt år 2020 påstå något sådant som vet vi redan sedan Richard Lesters forskning på 1930-talet har noll med verkliga företags utbudskurvor att göra är hårresande. Faktaresistensen är monumental och ur ett vetenskapligt perspektiv sett fullständigt obegriplig. I vilken annan vetenskap som helst utanför nationalekonomin hade en lärobok som så flagrant presenterar modeller och teorier utan den minsta förankring i verkligheten snabbt försvunnit ur kurskatalogerna.

Det är intressant hur Eklund ofta i förbigående nämner en rad problem men sedan snabbt går förbi dem. Om nu inte modellen avspeglar verkligheten, hur kan vi då ha glädje av den? Är ”enkelhet” och förmågan att leda till ”klara slutsatser” den mest relevanta aspekten att lägga på modellen? Hur kan vi vara säkra på att det är de ”väsentliga” grunddragen som modellen abstraherar fram? Och så vidare. Det finns något förrädiskt i denna undanglidande framställning, därför att den ger sken av att kvalificera bruket av modeller inom nationalekonomin, men egentligen vid närmre analys inte alls gör det. Problemen omnämns och sedan går man glatt vidare som om de inte fanns.

Tyvärr är det inte mycket bättre ställt med Eklunds framställning av de penningteoretiska frågorna.

Bilden Eklund ger av bankerna är att de i stort sett fungerar som “finansiella intermediärer” i en ekonomi där penningmängden bestäms exogent av centralbanken.

Så här resonerade mainstream (neoklassiska) ekonomer i stort sett fram till 1980-talet. Men mycket har hänt på penningteorins område sedan dess. Inte minst den nya så kallade Modern Monetary Theory (MMT) har sedan dess gjort upp med mycket av de gamla förlegade och helt verklighetsfrämmande inslagen i den gängse neoklassiska monetära teorin. Idag vet vi att pengar i moderna kreditekonomier i grunden är en “endogen” företeelse och väsentligen något som centralbanken inte alls kan styra på det sätt man trodde förr. Den gamla monetaristiska fixidén om pengar som något exogent givet är stendöd.

På sätt och vis är det extra märkligt att detta är en så påtagligt svag del i Eklunds bok, mot bakgrund av att han i flera år arbetat som centralt placerad bankekonom och borde veta bättre. Men kanske är det som John Kenneth Galbraith en gång utryckte det, att “studiet av pengar, mer än någon annan del av nationalekonomin, är ett studium där komplexitet används för att dölja eller undvika sanning, snarare än att avslöja den” …

Dessa brister visar också att även om Eklund på ett pedagogiskt och lättillgängligt sätt lyckas presentera grundstenarna i det neoklassiska modellbygget, så saknas boken igenom en kritisk diskussion om hur dessa ‘Walt Disney’ modeller förhåller sig till verkligheten och hur de eventuellt skulle kunna hjälpa oss förstå nutida ekonomier. Ofta blir framställningen lite av logiken “anta att människor är gröna och kommer från Mars”. Visst kan vi göra det, men vad är vitsen? Förenklande antaganden är en sak, men rena fantasier hör inte hemma i en vetenskap. Precis som alla andra modeller och teorier måste de av Eklund presenterde mainstreammodellerna konfronteras med empiriska observationer för att vi ska kunna avgöra om de är adekvata representationer av verkligheten. Nästan unantagslöst visar det sig då att den modellmetodologi och monetära teori Eklund bygger sin framställning på fallerar påtagligt.