by Regeringens särskilda utredare Peter Honeth vill att antagningskraven till landets lärarutbildningar skärps. Han vill också att innehållet i utbildningarna på universiteten och högskolorna förändras. – Det är för lätt att komma in och många studenter kommer in med dåliga kunskaper. De klarar inte av studierna, de hoppar av, säger han. Dagens lärarutbildningar infördes 2011, och enligt regeringen förbereder den inte lärarna tillräckligt bra för deras arbete i skolorna. En trend man vill vända är avhoppen från lärarutbildningen. Eftersom det är större risk att elever med låga gymnasiebetyg hoppar av en lärarutbildning har Peter Honeth fått i uppdrag att se över frågan om höjda antagningskrav. SVT Nyheter I Sverige har levnadsstandarden mätt som per capitainkomst ökat med
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Education & School
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Mervärdesmått i skolan
Lars Pålsson Syll writes Another brick in the wall
Lars Pålsson Syll writes Gegen die Kita-Krise
Lars Pålsson Syll writes Friskolor — en nationell säkerhetsrisk
Regeringens särskilda utredare Peter Honeth vill att antagningskraven till landets lärarutbildningar skärps. Han vill också att innehållet i utbildningarna på universiteten och högskolorna förändras.
– Det är för lätt att komma in och många studenter kommer in med dåliga kunskaper. De klarar inte av studierna, de hoppar av, säger han.
Dagens lärarutbildningar infördes 2011, och enligt regeringen förbereder den inte lärarna tillräckligt bra för deras arbete i skolorna. En trend man vill vända är avhoppen från lärarutbildningen. Eftersom det är större risk att elever med låga gymnasiebetyg hoppar av en lärarutbildning har Peter Honeth fått i uppdrag att se över frågan om höjda antagningskrav.
I Sverige har levnadsstandarden mätt som per capitainkomst ökat med en faktor på över 50 sedan mitten av 1800-talet. Överlag är människor i västvärlden idag mer än tjugo gånger rikare än vad de var för ett och ett halvt sekel sedan. Dess befolkning har en förväntad livstid som är nästan dubbelt så hög som förfädernas. Vad har skapat denna ökning i välfärd och levnadsstandard?
Och samtidigt: varför skiljer sig idag per capitainkomst och tillväxttakt i olika länder åt mer än någonsin? Varför har skillnaden mellan rika och fattiga länder ökat? Hur kan det komma sig att världens rikaste länder i början av det tjugoförsta århundradet har en per capitainkomst som är mer än trettio gånger större än den i de fattigaste länderna?
”En verkligt god förklaring är praktiskt taget sömlös” skrev Adam Smith i sin berömda Wealth of Nations. Finns det en sådan förklaring för samhällsvetenskapernas och mänsklighetens kanske viktigaste problemfält – den ekonomiska tillväxten? Den amerikanske nationalekonomen Paul Romers teori om endogen tillväxt – där kunskap görs till tillväxtens viktigaste drivkraft – är nog det närmsta vi för närvarande kan komma.
Teorin gör en betydelsefull åtskillnad mellan vanliga objekt (bilar, kylskåp, datorer) och kunskaper (formler, matrecept, patent). Kunskaper är enligt teorin ett slags instruktioner eller recept som talar om hur vi kan använda våra resurser för att producera nyttigheter. Med bättre kunskaper kan tillväxten öka även om de materiella resurserna är begränsade. Kunskaper är icke-rivaliserande så till vida att en persons nyttjande av kunskap inte minskar andras möjlighet till brukande av samma kunskap. Till skillnad från människor (med sina speciella färdigheter och utbildning) och ting (aktier, maskiner, naturtillgångar) styrs kunskap av stigande avkastning. Ett föremål (en portion mat) kan bara konsumeras av en enskild person vid ett tillfälle, medan kunskap (matreceptet) kan användas av hur många som helst, när som helst.
Teorin om endogen tillväxt har övertygande visat på kunskapsproduktionens betydelse för skapandet av nationernas välfärd. Och om idéer och kunskaper spelar en så avgörande roll för långsiktig tillväxt och välfärd borde betydligt mer av debatten – istället för räntor och skattesatser – handla om utbildningsstrategier, forskningssatsningar och lärarlöner.
Kunskap är makt. Detta gäller också inom ekonomi. Och kanske än viktigare: kunskap är det som ligger till grund för våra möjligheter att skapa långsiktig välfärd.
Mot denna bakgrund är det något förvånande att se hur politiker i Sverige behandlar dem som kanske är de viktigaste förmedlarna av kunskap — lärare.
Sedan länge är det känt och påtalat att många av de utbildningar som bedrivs vid landets högskolor och universitet idag har en mager kost att leva på. Resultatet blir därefter — få lärarledda föreläsningar i rekordstora studentgrupper.
Till detta kommer explosionen av nya studentgrupper som går vidare till universitetsstudier. Detta är på ett sätt klart glädjande. Idag har vi lika många doktorander i vårt utbildningssystem som vi hade gymnasister på 1950-talet! Men denna utbildningsexpansion har tyvärr i mycket skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många har fallit till föga och sänkt kraven.
Tyvärr är de studenter vi får till universitet och högskolor idag inte heller alltid väl rustade för sina studier. Omstruktureringen av skolan i form av decentralisering, avreglering och målstyrning har tvärtemot politiska utfästelser inte levererat. Den pålagda professionaliseringen av lärarkåren har snarare resulterat i deprofessionalisering i takt med att resurser minskat och uppgifter och ansvarsområden ökat.
I takt med den eftergymnasiala utbildningsexpansionen har en motsvarande kunskapskontraktion hos stora studentgrupper ägt rum. Den skolpolitik som lett till denna situation slår hårdast mot dem den utger sig för att värna – de med litet eller inget ”kulturkapital” i bagaget hemifrån.
Kanske är de här trenderna och problemen speciellt tydliga inom den del av vårt universitets- och högskoleväsende som ägnar sig åt lärarutbildning.
Lärarstudenter rekryteras i dag i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också minskat under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter med höga studieresultat således försvårats, har det i allt högre grad ställts krav på lärarutbildningens akademiska nivå. Hur vi med knappare resursramar ska kunna lösa dilemmat med högre krav på meritmässigt allt fler svagpresterande studenter är svårt att se.
Lärarnas relativlöner har minskat under en längre tid. För 60 år sedan tjänade en folkskollärare i genomsnitt nästan lika mycket som en ingenjör. Idag är en grundskolelärarlön i snitt inte ens 75 procent av en civilingenjörslön.
Den allmänna lärarlönenivån måste öka. Men detta är bara möjligt om kommunernas kamrerarattityd till skolan blir ett minne blott och staten också är beredd att satsa på det som på sikt ger högre tillväxt och välfärd i ett kunskapssamhälle – kunskap! Ingen kan ta del av modern utbildningspolitisk forskning utan att inse hur huvudlös de senaste decenniernas skolpolitik varit när det gäller dessa fundamenta. Skolans problem går i grunden inte att lösa utan att höja lärares relativlöner och ge dem drägliga arbetsvillkor.
Egentligen är det märkligt att lärarlönetappet ohämmat fått fortgå så länge. Få åtgärder torde ha större långsiktig avkastning än att satsa på att få duktiga lärare som kan förmedla kunskaper till nästkommande generationer.
Här har vi så klart också ett av huvudskälen till de problem som svensk skola brottas med i dag. Varför skulle högpresterande studenter annat än undantagsvis välja att söka sig till en utbildning som leder in i ett yrke som idag kännetecknas av låg lön, usla arbetsvillkor, och en nästintill obefintlig status?
I detta läge behövs rejäla mediciner. Och då räcker tyvärr inte åtgärder som exempelvis införande av lärarlegitimering och fler gymnasielektorer. Anledningen är helt enkelt att dessa åtgärder inte berör de fundamentala problem som jag här har berört.
Det vi idag kan se av kommunaliseringens och friskolornas konsekvenser borde leda till att vi på allvar överväger om inte staten bör ta ett större ansvar för svensk skola.
Eftersom vi för sextio år sedan vid våra universitet utbildade enbart en bråkdel av befolkningen, är det ingen djärv gissning — under antagande av att ‘begåvning’ i en population är åtminstone approximativt normalfördelad — att lejonparten av dessa studenter ‘begåvningsmässigt’ låg till höger om mittpunkten på normalfördelningskurvan. Om vi idag tar in fem gånger så många studenter på våra högskolor och universitet kan vi — under samma antagande — knappast räkna med att en lika stor del av dessa utgörs av individer som ligger till höger om normalfördelningskurvans mittpunkt. Rimligen torde detta innebära att i takt med att proportionen av befolkningen som går vidare till högskola och universitet ökar, så ökar svårigheterna för många av dessa att uppnå traditionellt högt ställda akademiska kravnivåer.
Frågan som inställer sig är så klart ‘hur hanterar universitetslärare detta?’ Om man skulle vara politiskt korrekt skulle man helst svara att vi tacklar det genom att underkänna fler studenter. Men verkligheten är inte riktigt så panglossiansk. Även om det oftast inte sker medvetet, så anpassar nog de flesta lärare kraven nedåt eftersom de flesta inte vill underkänna nio av tio studenter och hålla kvar vid en kravnivå som vi hade för kanske 20-30 år sedan. Ingen säger offentligt att vi sänker kraven för att få igenom de här studenterna, men de facto är det vad som sker. Och ett av de oroande skälen till att vi gör det är ju också den typen av ersättningssystem som vi har på våra universitet, där genomströmningen av studenter syns i vår budget.
Att som många politiker idag ge sken av att det inte finns en motsättning mellan kvantitet och kvalitet är oseriöst. Vill vi utveckla Sverige som kunskapsnation och få en allt större del av vår befolkning att utbilda sig måste vi också vara beredda på att detta kostar. Är vi inte beredda att satsa mer resurser på våra universitet och högskolor kommer kvantitet att fortsätta gå ut över kvalitet.
Ödets vagn löper förvisso inte på skenor. Men kunskap är likväl det lokomotiv som driver den ekonomiska tillväxten och människors välfärd framåt. Ur det perspektivet sett kan därför ingenting vara viktigare idag än att satsa på våra lärare och lärarstudenter för att se till att vi i framtiden kan få de bästa, de mest kompetenta och de mest begåvade individerna att vilja utbilda sig till lärare.