by Socialdemokraterna bör utfärda ett absolut välfärdslöfte. Inte någonstans i en enda kommun eller region, i en enda skola, på ett enda äldreboende eller sjukhus får coronakrisen leda till nedskärningar. Välfärdslöftet ska vara glasklart: Ingen enda anställd i välfärden ska förlora arbetet av resursbrist, istället ska välfärden stärkas. Socialdemokratin blir välfärdsgaranten på riktigt. Men då måste man ge dödshjälp åt överskottsmålet. Daniel Suhonen / Aftonbladet Vad många politiker och mediala ‘experter’ inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes Klas Eklunds ‘Vår ekonomi’ — lärobok med stora brister
Lars Pålsson Syll writes Ekonomisk politik och finanspolitiska ramverk
Lars Pålsson Syll writes NAIRU — a harmful fairy tale
Lars Pålsson Syll writes Isabella Weber on sellers inflation
Socialdemokraterna bör utfärda ett absolut välfärdslöfte. Inte någonstans i en enda kommun eller region, i en enda skola, på ett enda äldreboende eller sjukhus får coronakrisen leda till nedskärningar.
Välfärdslöftet ska vara glasklart: Ingen enda anställd i välfärden ska förlora arbetet av resursbrist, istället ska välfärden stärkas. Socialdemokratin blir välfärdsgaranten på riktigt.
Men då måste man ge dödshjälp åt överskottsmålet.
Vad många politiker och mediala ‘experter’ inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.
En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare.
En statsskuld är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere statsskulden. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges. ‘Sunda’ statsfinanser är osunt.
Ett lands statsskuld är sällan en orsak till ekonomisk kris, utan snarare ett symtom på en kris som sannolikt blir värre om inte underskotten i de offentliga finanserna får öka.
Den svenska utlandsskulden är historiskt låg. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför i coronavirusets kölvatten är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna om statsfinanserna” bör en ansvarsfull regeringen se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en ekonomisk politik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt när en regering inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.
One of the most effective ways of clearing up this most serious of all semantic confusions is to point out that private debt differs from national debt in being external … A variant of the false analogy is the declaration that national debt puts an unfair burden on our children, who are thereby made to pay for our extravagances. Very few economists need to be reminded that if our children or grandchildren repay some of the national debt these payments will be made to our children or grandchildren and to nobody else. Taking them all together they will no more be impoverished by making the repayments than they will be enriched by receiving them.
Abba Lerner The Burden of the National Debt (1948)