Saturday , October 24 2020
Home / Lars P. Syll / Statsskuldsretorikens metaforiska makt

Statsskuldsretorikens metaforiska makt

Summary:
Till det som är tabubelagt i Sverige hör att säga att statens pengar kommer från staten. När finanspolitiken nu expanderar under pandemin har man på ledarsidor kunnat läsa filosofiska resonemang om att de nya pengarna egentligen kommer från skattebetalarna, löntagarna eller företagen. Nationalekonomen John Hassler skrev i Expressen (8 maj) att staten finansierar sina krispaket genom att låna av oss medborgare. Att nämna det uppenbara – att det är nya pengar det handlar om, tycks uteslutet … Att staten spenderar nu under krisen betyder inte att den måste spara efteråt. Men vårt bildspråk kan få det att kännas så. När finansministern talar om statskassan framstår den för vår inre syn som Joakim von Ankas pengabinge, där våra skattepengar ligger i förvar. Den är visserligen

Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important:

This could be interesting, too:

Jeff Mosenkis (IPA) writes IPA’s weekly links

tom writes What’s wrong with modern money theory (MMT): macro and political economic restraints on deficit financed fiscal policy

Lars Pålsson Syll writes Public debt — how much is too much?

Lars Pålsson Syll writes Le ragioni del “No” all’euro: l’esempio della Svezia

Till det som är tabubelagt i Sverige hör att säga att statens pengar kommer från staten. När finanspolitiken nu expanderar under pandemin har man på ledarsidor kunnat läsa filosofiska resonemang om att de nya pengarna egentligen kommer från skattebetalarna, löntagarna eller företagen. Nationalekonomen John Hassler skrev i Expressen (8 maj) att staten finansierar sina krispaket genom att låna av oss medborgare. Att nämna det uppenbara – att det är nya pengar det handlar om, tycks uteslutet …

Statsskuldsretorikens metaforiska maktAtt staten spenderar nu under krisen betyder inte att den måste spara efteråt. Men vårt bildspråk kan få det att kännas så. När finansministern talar om statskassan framstår den för vår inre syn som Joakim von Ankas pengabinge, där våra skattepengar ligger i förvar. Den är visserligen välfylld för tillfället, men en dag kan pengarna ta slut.

Den bilden gör oss mottagliga för idén att vi på sikt måste strama åt … Kravet på framtida åtstramningar har lyfts på flera håll, bland annat av den så kallade ”omstartskommissionen” vid Stockholms Handelskammare, som innehåller Maria Wetterstrand och Klas Eklund. Förre finansministern Anders Borg säger att vi efter krisen ”behöver föra en väldigt stram finanspolitik i fem till tio år”.

Vi borde fråga dem, och alla andra åtstramningsivrare, om de kan förklara exakt hur de menar att statsskulden annars kan bli ett problem – i bokstavliga termer, utan att gömma sig bakom liknelser eller metaforer.

Max Jerneck / Aftonbladet

Yours truly och några få andra nationalekonomer — som fortfarande har lite kontakt med verkligheten — har under ett par års tid nu frågat sig varför vi i det här landet har en regering som inte vågar satsa på en offensiv finanspolitik och låna mer. Inte minst mot bakgrund av de historiskt låga räntorna är det ett gyllene tillfälle att satsa på investeringar inom infrastruktur, vård, skola och välfärd.

Vad många politiker och mediala så kallade experter inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.

En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare.

En statsskuld är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere statsskulden. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges. ‘Sunda’ statsfinanser är osunt.

Tyvärr verkar det som om Magdalena Andersson — i likhet med många andra gamla studenter från Handelshögskolan i Stockholm — har rejäla kunskapsluckor. Kanske borde man sluta lära ut monetaristiskt Chicago-nonsens från 70-talet och istället följa med i teoriutvecklingen. Lite ‘functional finance’ och MMT kanske inte skulle skada även på maktelitens lekskola …

Ett lands statsskuld är sällan en orsak till ekonomisk kris, utan snarare ett symtom på en kris som sannolikt blir värre om inte underskotten i de offentliga finan­serna får öka.

Den ­svenska utlandsskulden är historiskt låg. Den konsoliderade statsskulden ligger idag på lite över 20 procent av BNP och enligt regeringens prognoser kommer den att vara kring 16 procent om två år. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför i coronavirusets kölvatten är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna om statsfinanserna” bör en ansvarsfull rege­ringen se till att värna om samhällets framtid. När numera t.o.m. IMF insett att det är kontraproduktivt att föra en ekonomisk politik med syfte att minska statsskulden, är det minst sagt bedrövligt när en regering inte insett att problemet med en statsskuld i en situation med nästintill negativa räntor inte är att den är för stor, utan för liten.

Lars Pålsson Syll
Professor at Malmö University. Primary research interest - the philosophy, history and methodology of economics.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *