(S) sviker — åter igen — i friskolefrågan

Igår meddelade regeringen att den vill skärpa reglerna för religiösa friskolor. Skolminister Lina Axelsson Kihlbom påstod att detta skulle vara “ett viktigt steg för att återta den demokratiska kontrollen i skolan.”

Herre du min milde! Och detta grodors plums och ankors plask ska man behöva höra år 2022.

Man tager sig för pannan.

Att religiösa friskolor över huvud får förekomma i Sverige år 2022 är djupt beklämmande. Och att tro att ökad kontroll — som ett mantra har vi hört denna politikers favoritskenlösning föreslås ett otal gånger — skulle komma tillrätta med de återkommande problem och brott mot skollagen dessa skolor visat sig vara förknippade med under 30 års tid är direkt löjeväckande. Förslaget är inget annat än ett politiskt spel för galleriet.

Självklart är det helt oacceptabelt att vissa föräldrars särintressen ställs ovanför svensk lag och barns grundlagsskyddade rättigheter. Svensk skola ska vara en frizon från allehanda försök att förvandla den till lekstuga för allehanda religiösa trossamfund och ideologier. Att inte slå vakt om skolan som en frizon är att svika alla de som kanske mer än alla andra verkligen behöver att samhället ställer upp och försvarar deras rättigheter som medborgare — oberoende av kön, etnicitet eller föräldrars religiösa uppfattningar.

När yours truly växte upp och gick i skolan på 1960- och 70-talen var det fortfarande en hyfsat klar demarkationslinje mellan skolan – som tog hand om våra kognitiva färdigheter – och familjen – som tog hand om det uppväxande släktets socialisationsmässiga och emotiva behov – och samhället i stort.

Skolan ska se till att fullt ut ta vara på varje elevs potential att leva ett annat liv än det de lever i dag. När kontinuitet, stabilitet och traditioner mister sin betydelse och självlegitimerande aura blir detta än viktigare. Skolan måste odla ”hoppets princip”. Skolan ska vara en ö i ett hav av samhälleliga rutiner. Lärandet i skolan måste erkänna som utgångspunkt skillnaden mellan elevernas livsvärld och skolan själv för att kunna fungera som en framtidsinriktad broslagning.

Skola är inte samhälle eller familj. Skolan ska inte vara en förlängning av elevernas liv utanför skolan. Tvärtom. Den ska vara ett alternativ. Något annat. I sin annorlundahet ska den skapa betingelser för framtid och inte hålla fast elevers upplevelsehorisont i nutid. Skolan ska inte ge självbekräftelse för vad eleverna är, utan hjälpa dem till vad de kan bli.

När inte familjen eller samhället står emot måste skolan kunna stå upp och ta tillvara det uppväxande släktets genuina emancipatoriska intressen. En bra skola är en viktig förutsättning för att unga människor ska kunna förverkliga sina drömmar om att i framtiden kunna förbättra sina villkor.

Skolan ska fostra kunskapande medborgare. En skola med religiösa, etniska, eller vinstgivande bevekelsegrunder är ingen bra skola. Skolan ska möta eleverna utifrån vad de kan bli och inte utifrån vad de är. Skolan ska förse elever med kompass i framtidslandskapet så att de kan lära sig manövrera i ständigt föränderliga farvatten. För att kunna uppfylla hoppets princip måste skolan få vara en ö av god annorlundahet — ofjättrad av allehanda former av identitetspolitik och religiösa påtryckningar.