by Dags för socialdemokratin släppa sin sparpolitik Hela den här våren har jag väntat på att Magdalena Andersson ska gå från att göra en ”Hillary Clinton” till att göra en ”Joe Biden”. Från att fastna i identitetspolitik, vara kompetent och motståndare till SD – och förlora. Till att kombinera en svidande kritik av hotet mot demokratin med en ekonomisk investeringspolitik som Joe Biden gjort – och vinna … Till och med Svenskt näringsliv, Dagens industri med flera öppnar för en stor omprövning. Jacob Wallenberg är beredd att betala för investeringarna om staten vägrar. Alla fattar att ett skifte krävs, Sverige faller samman. Bara Socialdemokraterna håller fast vid sparpolitiken och ”krona för krona”. Det duger inte. Finanspolitiska rådet under ledning av
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Lars Pålsson Syll writes DSGE models — a total waste of time
Lars Pålsson Syll writes Was MMT right about inflation? Yes!
Lars Pålsson Syll writes Brownian motion (student stuff)
Lars Pålsson Syll writes Keynes — en ständigt aktuell inspiration
Dags för socialdemokratin släppa sin sparpolitik
Hela den här våren har jag väntat på att Magdalena Andersson ska gå från att göra en ”Hillary Clinton” till att göra en ”Joe Biden”. Från att fastna i identitetspolitik, vara kompetent och motståndare till SD – och förlora. Till att kombinera en svidande kritik av hotet mot demokratin med en ekonomisk investeringspolitik som Joe Biden gjort – och vinna …
Till och med Svenskt näringsliv, Dagens industri med flera öppnar för en stor omprövning. Jacob Wallenberg är beredd att betala för investeringarna om staten vägrar. Alla fattar att ett skifte krävs, Sverige faller samman.
Bara Socialdemokraterna håller fast vid sparpolitiken och ”krona för krona”. Det duger inte.
Finanspolitiska rådet under ledning av Lars Heikensten formulerar i sin senaste rapport den självklara socialdemokratiska linjen, varför staten måste börja låneinvestera och sluta spara: ”Utifrån ett välfärdsperspektiv bör offentliga investeringar, oavsett finansieringsform, ske så länge de samhällsekonomiska intäkterna överstiger de samhällsekonomiska kostnaderna. Både samhällsekonomiska intäkter och kostnader kan vara av icke-monetär art.”
Ett av de grundläggande feltänken i dagens diskussion om statsskuld och budgetunderskott är att man inte skiljer på skuld och skuld. Även om det på makroplanet av nödvändighet är så att skulder och tillgångar balanserar varandra, så är det inte oväsentligt vem som har tillgångarna och vem som har skulderna.
Länge har man varit motvillig att öka de offentliga skulderna eftersom ekonomiska kriser i mångt och mycket fortfarande uppfattas som förorsakade av för mycket skulder. Men det är här fördelningen av skulder kommer in. Om staten i en lågkonjunktur ‘lånar’ pengar för att bygga ut järnvägar, skola och hälsovård, så är ju de samhälleliga kostnaderna för detta minimala eftersom resurserna annars legat oanvända. När hjulen väl börjar snurra kan både de offentliga och de privata skulderna betalas av.
I stället för att ”värna om statsfinanserna” — med det finanspolitiska ramverkets i grunden feltänkta överskottsmål, skuldankare och utgiftstak –bör man se till att värna om samhällets framtid.
Vad många politiker och mediala “experter” inte verkar (vilja) förstå är att det finns en avgörande skillnad mellan privata och offentliga skulder. Om en individ försöker spara och dra ner på sina skulder, så kan det mycket väl vara rationellt. Men om alla försöker göra det, blir följden att den aggregerade efterfrågan sjunker och arbetslösheten riskerar ökar.
En enskild individ måste alltid betala sina skulder. Men en stat kan alltid betala tillbaka sina gamla skulder med nya skulder. Staten är inte en individ. Statliga skulder är inte som privata skulder. En stats skulder är väsentligen en skuld till den själv, till dess medborgare (den offentliga sektorns finansiella nettoposition är positiv).
En statsskuld — idag ligger den i Sverige på drygt 20% av BNP — är varken bra eller dålig. Den ska vara ett medel att uppnå två övergripande makroekonomiska mål — full sysselsättning och prisstabilitet. Vad som är ‘heligt’ är inte att ha en balanserad budget eller att hålla nere den konsoliderade bruttoskulden (‘Maastrichtskulden’) till 35 % av BNP på medellång sikt. Om idén om ‘sunda’ statsfinanser leder till ökad arbetslöshet och instabila priser borde det vara självklart att den överges.
Den svenska utlandsskulden och den konsoliderade statsskulden är historiskt låga. Som framgår av ‘Maastrichtskulden’ hör Sverige till de EU-länder som har allra lägst offentlig skuldsättning. Med tanke på de stora utmaningar som Sverige står inför i efterdyningarna av coronaviruset — hur kriget i Ukraina påverkar global och svensk ekonomi är i dagsläget, för att citera en av Ekonomistyrningsverkets senaste prognoser, “ytterst oklart” — är fortsatt tal om “ansvar” för statsbudgeten minst sagt oansvarigt. I stället för att ”värna” om statsfinanserna bör en ansvarsfull regering se till att värna om samhällets framtid.
Budgetunderskott och statsskuld är inte Sveriges problem idag. Och att fortsatt prata om att “spara i ladorna” är bara ren dumhet.