Av med den finanspolitiska tvångströjan!

by
Lars Pålsson Syll
My articles My siteAbout meMy booksMy videos
Follow on:Twitter

Av med den finanspolitiska tvångströjan!

Konjunkturen vill inte riktigt vända, arbetslösheten ökar, tillväxtprognoserna har redan förbytts i stagnationsprognoser. De närmsta åren kommer med stor sannolikhet att bjuda på en långvarig konjunktursvacka. I detta minst sagt svåra läge har det blivit allt tydligare att penning- och räntepolitiken inte längre är verkningsfull.

Men vad regeringen med manisk envishet vägrar inse är att ekonomin behöver en rejäl efterfrågestimulans. Att som regeringen påskina att det skulle räcka med att göra småjusteringar av det finanspolitiska ramverket och den ekonomiska politiken för att marknaden skulle fa ekonomin på fötter är en helt grundlös tro. Det visar bara hur djupt rotat det sena 1900-talets nyliberala marknadsfundamentalism blivit i breda delar av den svenska borgerligheten.

Med ändalykten och en bit krita kan vem som helst räkna ut att vi befinner oss i en extraordinär situation. Och då måste vi ta till extraordinära åtgärder. Att inte använda finanspolitiken bidrar bara till att i onödan förvärra en situation där BNP minskar och arbetslöshet redan rusar i höjden (över 8 procent enligt SCB:s senaste skattning). Om vi har begåvats med två ben, varför bara hoppa runt pa ett?

Men för att vi verkligen ska kunna använda det finanspolitiska medlet på ett adekvat sätt måste två heliga kor slaktas: överskottsmålet och utgiftstaket.

Överskottsmålet formuleras som ett överskott i de offentliga finanserna på idag en tredjedels procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Utgiftstaket innebär att riksdagen för tre år framåt fastställer ett tak för statens utgifter, för att på så vis hålla tillbaka utgiftsökningarna och göra det lättare att uppnå överskottsmålet.

I en internationell jämförelse framstår detta ramverk som exceptionellt restriktivt och betydligt mer ‘ambitiöst’ än till exempel EU:s stabilitets- och tillväxtpakt. Men ideologiskt har det passat som fot i strumpa för dem som velat se en mindre offentlig sektor. 

Sverige behöver en efterfrågestimulerande finanspolitik om vi ska överleva och ta oss ur den ekonomiska kräftgången. Då är det kontraproduktivt att som regeringen låtsas att man kan hålla fast vid utgifts- och överskotts-målen. För det går inte!

För att hålla tillbaka arbetslösheten och dämpa BNP-minskningen kan vi mycket väl bli tvungna att acceptera budgetunderskott i storleksordningen 5-8 procent. I ett sådant läge är det bättre och mer rakryggat att öppet deklarera ett övergivande av ett ur dagens perspektiv sett i grunden förfelat regelverk. Även om överskottsmål och utgiftstak — kanske — tidigare stärkt ekonomin måste vi vara öppna för att det som fungerar väl när solen skiner mestadels fungerar väsentligt mycket sämre när det regnar och man har motvind i uppförsbacke.

Tider förändras. Det som förr varit nödvändigt och bra kan idag vara förödande dåligt. Som Keynes lärde oss redan på 1930-talet kan underskott i kristider vara en nödvändig del av en ansvarsfull politik för att skapa jobb och tillväxt.

Det är ont om goda bruksanvisningar i kristider. Men ska ekonomin inte fastna mellan den stagnerande konsumtionens Skylla och den restriktiva kreditgivningens Karybdis krävs en efterfrågestimulerande politik med rejäla satsningar pa infrastruktur, en ordentlig arbetslöshetsersättning och ett generöst socialförsäkringssystem. En offensiv finanspolitik kan aktivt bidra till att på sikt minska riskerna för den typ av kostsamma ekonomiska systemkriser vi nu genomlider. Men sả länge vi har en ekonomi med egenstickade tvångströjor i form ett finanspolitiskt ramverk med utgiftstak och överskottsmål kommer vi tyvärr också att i onödan förlänga den rådande ekonomiska krisen.