by Daniel Waldenströms rappakalja om ojämlikheten Medan Piketty ser det ekonomiska systemet som en ojämlikhetsskapande faktor ser Waldenström marknaden som lösningen … Piketty och Waldenström är eniga om politikens, demokratins och utbildningens viktiga roll för den utveckling som skett mot ökad jämlikhet. Den stora skillnaden ser vi i inställningen till presenterade fakta. Waldenström säger att Pikettys analys är ”bitvis ideologisk”, men jag kan inte finna annat än att Waldenströms analys är lika ideologisk. Vad Waldenström presenterar som en ny analys är sådant som Timbro och Svenskt Näringsliv har spridit sedan länge. Växande förmögenheter och vinster är inte problemet utan är tvärtom det som skapat välfärd … Waldenström håller med om att
Topics:
Lars Pålsson Syll considers the following as important: Economics
This could be interesting, too:
Peter Radford writes AJR, Nobel, and prompt engineering
Lars Pålsson Syll writes MMT explained
Lars Pålsson Syll writes Statens finanser funkar inte som du tror
Lars Pålsson Syll writes Central bank independence — a convenient illusion
Daniel Waldenströms rappakalja om ojämlikheten
Medan Piketty ser det ekonomiska systemet som en ojämlikhetsskapande faktor ser Waldenström marknaden som lösningen …
Piketty och Waldenström är eniga om politikens, demokratins och utbildningens viktiga roll för den utveckling som skett mot ökad jämlikhet. Den stora skillnaden ser vi i inställningen till presenterade fakta. Waldenström säger att Pikettys analys är ”bitvis ideologisk”, men jag kan inte finna annat än att Waldenströms analys är lika ideologisk.
Vad Waldenström presenterar som en ny analys är sådant som Timbro och Svenskt Näringsliv har spridit sedan länge. Växande förmögenheter och vinster är inte problemet utan är tvärtom det som skapat välfärd …
Waldenström håller med om att förmögenhetsojämlikheten i Sverige ökat ”markant” sedan 1980. Den superrika tiotusendelen av befolkningen, 700 – 800 personer, hade 1980 en ägarandel på 2 procent. Den har idag ökat till 4-5 procent, mer än en fördubbling. Deras snittförmögenhet är idag 400 gånger större än genomsnittets.
Waldenström konstaterar att dessa superrika får oproportionerligt stort inflytande på ekonomi och politik i samhället, men verkar inte se något problem med denna rikedomsanhopning.
Det är ju dessa ”entreprenörer” som formar samhället genom ”sin energi och förändringsvilja”. Dessa nyrika har enligt Waldenström inget att skämmas för. Vi borde i stället hylla dem för att de arbetat ”hårt”. De har bidragit med ”nya produkter, anställningar och skatter till det allmänna”.
Men är det säkert att de vill förändra samhället på ett sätt som gynnar flertalet? Kan vi verkligen utgå från att de produkter och tjänster de finansierar gör samhället bättre?
Daniel Waldenströms bok visar med besked att här har vi en tidigare seriös forskare som valt att bli en av näringslivets mest högljudda marknadsapologetiska megafoner och vars ‘analyser’ numera mest går att likna vid faktaresistent ideologisk rappakalja.
I Tidningen Näringslivet kunde vi för några år sedan läsa en intervju med Waldenström, där denne gång på gång bagatelliserade den ökade inkomst- och förmögenhetsklyftan i Sverige under de senaste 40 åren. Enligt Waldenström har efter 00-talet ”inkomstskillnaderna faktiskt inte ökat särskilt mycket alls.” De som påpekar att ojämlikheten de facto ökat kraftigt även de senaste två decennierna, sysslar enligt Waldenström bara med ”politisk propaganda.”
Samme Waldenström förde senare i en intervju i DN till torgs idén att den ökade ojämlikheten i vårt land inte är ett så stort problem eftersom ”i takt med att vi fick upp farten i ekonomin så skapade det förutsättningar för personer med drivkraft och det skapar välstånd.”
Ja, vad ska man säga om denna, med både hängslen och livrem försedda, ekonomistiska ojämlikhetsapologetik?
Inkomstskillnaderna i Sverige har trendmässigt fortsatt öka under fyra decennier. Enligt siffror från SCB har ojämlikhetsmåttet ’Gini-koefficienten,’ som år 2005 låg på 0.27, ökat till 0.33 år 2021. Det är den högsta noteringen sedan mätningarna startade.
Idag har de 10 procent av befolkningen som har högst inkomster lika stor andel av den totala disponibla inkomsten som ungefär de 50 procent av befolkningen som har lägst inkomster.
Denna dystra bild av jämlikheten — i ett land som en gång i tiden var ett föredöme och det mest jämlika landet i världen — späs på ytterligare av data presenterade i rapporter från LO där man kan visa på att den ekonomiska eliten — i LO:s datamaterial omfattande 50 verkställande direktörer på svenska storföretag — har en högre relativinkomst än någonsin tidigare. I genomsnitt ligger direktörernas inkomster på en nivå motsvarande mer än 50 industriarbetarlöner.
När Karl-Bertil Jonsson i Tage Danielssons klassiska julsaga lägger undan några rika människors julklappar och delar ut dem till fattiga brister han i ”respekt för den privata äganderätten,” skrev samme Waldenström på DN Debatt. Enligt denne ekonomiprofessor är det kapitalism och marknadsliberalism som är den “okände välgöraren” som gynnat oss alla med “god ekonomisk tillväxt och demokratiska fri- och rättigheter.”
Och detta ankors plask och grodors plums tror han att han kan lura i folk.
Trots att han vet bättre, nämner han inte med ett ord att Sverige under de senaste fyra decennierna är ett av de länder i världen där ökningstakten i ojämlikhet vad avser rikedom och inkomster varit som störst.
Vad gäller livsfarliga nationalekonomer av Waldenströms slag kan man bara instämma med Fabian Månsson: ”Vet hut! Vet sjufalt hut!”